Om regeringen får igenom sitt förslag om ”traineejobb” inom vård och omsorg betyder det att några långtidsarbetslösa och unga kan komma ur arbetslöshetskön ett tag, men de får ju inga jobb.
Och om regeringen får igenom nya sociala krav i offentliga upphandlingar (i korthet att företag måste ha med långtidsarbetslösa i uppdraget för att vinna upphandlingen) blir det ju inte fler jobb, det blir bara en flytt från de som annars skulle fått jobbet till långtidsarbetslösa.
Och om arbetsmarknadsminister Ylva Johansson lyckas lägga ner Fas 3 (vilket verkar vara obegripligt svårt) så är det ju människor utsatta för förnedring som istället får – hoppas man – utbildning.
Men det är inte fler jobb.
Det här gäller det mesta av regeringens jobbpolitik. Alliansens värsta förstörelse, Fas 3 och miljardstöd till företag för anställning av unga, byts mot andra stöd för att arbetslösa ska få utbilda eller sysselsättning.
Men inte jobb.
Det är självklart viktigt att skapa rimliga villkor för en arbetslös, återställa arbetslöshetsersättning, ge stöd och utbildning istället för hot och hets, men nu var det ju jobb vi pratade om.
Och där är förslagen märkligt osynliga.
Man skruvar i regler och stöd, ibland åt rätt håll, ibland åt fel. Att som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll plötsligt tala om att företags sjuklöneansvar ska öka till tre veckor istället för två är ett sådant misslyckat förslag.
Det kanske sparar miljoner åt staten några år men det försvårar för alla små företag (som inte kan försäkra sig som de stora företagen gör) och det minskar självklart varken sjukdom eller de anställdas trygghet. Möjligen ökar det osäkerheten hos arbetsgivare att anställa de som varit sjuka.
Hur som helst skapar det knappast några jobb.
När LO lägger sitt jobbskaparförslag så är det istället fler jobb man pratar om. Inte hur arbetslösheten ska organiseras. LO vill satsa 60–120 miljarder kronor varje år på investeringar och därmed köra offentliga budgetar med underskott i många år framåt.
Det är klokt. Sverige ska renoveras.
Det här gillar naturligtvis inte nyliberala ledarsidor som Dagens Nyheter , man skriver att ”utgifter måste betalas” och tror inte att LO tänker sänka arbetslöshetsersättningen eller minska på skolan för att återbetala satsningarna. DN tror istället att LO tänker sig en stor skattehöjning i framtiden (DN 4/6).
Det är lite märkligt att en borgerlig ledarsida har så liten tilltro till vad investeringar skapar i ett samhälle. Om jobb skapas genom investeringar så kommer skatteintäkterna öka automatiskt under många år framåt.
Men även LO har svårt att diskutera jobb utöver fler bostäder och bättre järnvägar.
För vad är det egentligen vi behöver göra som vi inte gör idag?
Håll med om att det är konstig debatt vi fått.
Alla – även borgerliga – erkänner att det fattas folk inom skolan.
Alla – även privatiseringsivrare – konstaterar att vården är underbemannad.
Alla – även finanskapitalet – ser att framtiden kräver mycket fler anställda inom omsorg och vård.
Och ingen tror att jobben kommer inom industrin, som är den första delen av ekonomin som robotiseras och utnyttjar 3D-skrivare och annan ny digital teknik.
Sverige har förlorat ungefär 300 000 jobb inom vård, skola och omsorg sedan 90-talet.
Vi har avskedat oss själva till långtidsarbetslöshet.
Så varför är det så svårt att se elefanten i rummet?
Regeringen verkar inte kunna lägga fram en jobbpolitik som innebär ett brott med omsvängningen från 90-talets början. En utmaning av hela idén att den offentliga sektorn inte får växa.
De enda jobb som snabbt kan skapas är nämligen jobb där vi tar hand om varandra. Det här är jobb som visserligen kan finansieras under några år genom underskott, men som på sikt kräver en ökad omfördelning i samhället.
De som har det bra, måste betala mer till välfärden.
Ett alternativ till fler jobb kan i och för sig vara att minska arbetstiden (då minskar arbetslösheten) men det löser ju inte underbemanning, det bara gör jobbet drägligare.
Det löser arbetslösheten men det skapar inte jobb.
Så en verklig jobbpolitik kommer inte undan från det som inte får sägas.
Vi behöver fler anställda inom skola, vård och omsorg.
Är inte svårigheten för en S-regering att säga de orden egentligen ganska sorglig?
Så fel vi kommit.
Vem vågar säga det självklara först?
Bygg ut offentlig sektor.