Det är egentligen inget fel med artikeln, om något är den ett memento om att se över sin egen syn på människans förmåga.
– Det känns bra och spännande och jag ser fram emot att fortsätta jobba, att få betala skatt och dra mitt strå till stacken, säger Johan.
En solskenshistoria om att överleva, ja, mer än så, om att återuppstå i den produktiva gemenskapen. Ändå skaver berättelsen.
Det är inte Johans fel. Han behövde hjälp. Han, liksom vi alla, tackar inte nej när den erbjuds. Och nu till skavet, för hjälpen kom inte från samhällets funktioner, inte från en engagerad fältassistent, inte från av socialtjänsten anvisad rehabilitering. Johan fick hjälp av ett produktionsbolag som pitchat Kanal 5 med både karismatisk programledare, Anders ”Arga snickaren” Öfvergård, och spektakulärt format: styra hemlösa och missbrukare till ett nytt liv.
Kanal 5 köpte, tittarna bekräftade beslutet, och nu visas andra säsongen av sociosåpan – kan det fungera som begrepp för den socialt ingripande dokusåpan? – Nybyggarna.
Anders Öfvergård tror på det han gör, på sin mission. Ändå skaver hans medmänsklighet. Delvis för att den hjälp som ges är villkorad mot exponering, mot att trasiga amfetaminister och fårade drinkare i utbyte ska tillhandahålla en stunds voyeurism för den som vill flukta på olycksbarn där ute i periferin.
Nu är Nybyggarna ett under av humanism jämfört med brittiska Benefits Street, som ägnar sig åt lika cyniskt som skandalöst frosseri i Birminghams fattigaste kvarter. (Du läser mer om den tv-serien i dagens Dagens ETC.) Men oavsett, hur hamnade vi här?
Nybyggarna är ju bara ett exempel. Kanal 5 har även rullat ut Sofias änglar, där Sofia Wistam med flera ”rycker ut och hjälper människor i nöd”, samt Den hemliga miljonären, där förmögna svenskar inkognito prövar ”samhällets skuggsida, där de ska leva och umgås med fattiga och utslagna”, och efter tidsbegränsad deklassering kan miljonären skänka en slant om den så behagar.
Det finns fler invändningar mot de här programmen än vad de har tittare. Men att de stör mig så infernaliskt, det handlar om något annat än fel sorts medlidande och förnedrande ovanifrånblick. Det handlar om att själva koncepten inte ens hade varit möjliga i ett Sverige där alla kan lita på att hjälp finns, att den är villkorslös och tillgänglig, att den kommer utan en videokamera.
En sociosåpa som Nybyggarna skaver, men det är tomrummet den fyller som drar rivjärnet över mig.
Medieforskare och -analytiker noterar fenomenet som uppstått i strömmarna runt sjunkande välfärdsmodeller. Såpan förändras när samhället förändras. Såpan speglar det nyliberala, gör oss alla till individer som måste välja mellan räddning och undergång. Samhälle? Det finns inget där ute, inget att förändra – annat än dig själv.
Du har bara dig att skylla för dina osunda extrakilon, skyll inte på uppväxt eller på att dina arbetstider omöjliggör Sats-pass och näringsriktig slow food. Övertrasserat kreditkortet? Skäms, skyll inte på det institut som beviljade utan att ta hänsyn till havererad privatekonomi.
Men sociosåpan efter välfärdens sammanbrott utvecklas ytterligare. Nästa steg i dess evolution är att ta samhällets roll, alltså inte bara fylla dess sprickor, utan bygga ett helt nytt system på ödetomten. Skolbarn äter chips till lunch? Det fixar en kändiskock! Inget problem är för svårt, allt går att lösa – tillsammans med produktplacerade sponsorer. Välfärd blir välgörenhet. Sammanhang blir svaghet. Det finns bara du. Inga ideologier annat än att det inte längre finns ideologier.
Klart det skaver. Klart det gör ont. Sociosåpan hjälper en människa, och sedan ytterligare en, en, en, till priset av att vi alla blir ensamma. Vilket historiskt misslyckande.
Nu på torsdag visas nästa avsnitt av Nybyggarna.
– Det är verkligen en social insats de gör, säger Johan.