Låt oss kika på lite andra nyheter från förra veckan. Under allt tjatter om shopping kom en hel del larm. Till exempel rapporterades att sammanlagt 85 000 barn kan ha svultit ihjäl i Jemen sedan kriget bröt ut 2015. Tveksamt med hjälp på plats där.

Nyheter från USA slog fast att en självmordsbombare sprängde sig och ett 50-tal andra i Kabul, samt att USA inte kunde se några utsikter på att få stopp på det 17 år långa kriget där. Och
i Sverige? Härifrån Sverige ett plan med asylsökande, trots omfattande protester och avrådan från FN, mot just Afghanistan.

Apropå Sverige slog Amnesty därtill fast att misären bland dem som tigger på svenska gator är stor, många dricker inte ens vatten nog och det kontantlösa samhället tillsammans med myter och ett hårdnat klimat gör situationen allt svårare. De passar kanske inte in i sinnebilden, men de där sorgsna kvinnorna med sjal och pappmugg är européer i en form av internflykt.

Allt var dock inte mörker. Mellan annonserna för den domedagsklingande shoppinghysteri-dagen kom små puffar om att bekanta bidragit till en ”Black friday-insamling” till exempelvis de svältande barnen i Jemen.

På en mindre skala kunde sociala medier också berätta att Sanjin Pejkovic planerar en ny resa. Han är inget riksbekant namn, men som ETC Göteborg tidigare rapporterat om har han, ibland tillsammans med andra, samlat ihop pengar och själv begett sig till Europas utkanter.

”Jag har själv varit flykting och vill gärna hjälpa om jag kan. Någon gav mig en extra macka eller en filt i mitten på 1990-talet, när det behövdes som mest”.

Under tre år har han fått in 350 000 kronor. Dem har han, efter att med egna och andras pengar betalat sin resa och uppehälle, omsatt till förnödenheter till de flyktingar som fastnat längs balkanrutten. Där, där snön nu faller, lever alla de som redan nåtts av det budskap som Hillary förespråkar. De som inte kommer in. De som inte har något att återvända till. De som fastnat i ett limbo utan synbara framtidsutsikter.

En gång om dagen får de mat av hjälpande händer. De har fattat, Hillary.

Vi behöver inte hårdna för att blidka högerpopulismen. Tvärtom. Vi behöver visa vad vi har, vad vi kan och vilka värden som verkligen spelar roll. Andrummet verkar evighetslångt, gränserna är i mångt och mycket redan stängda, vi har inte en systemkollaps och för hundrafemtioelfte gången: skattesmitarna kostar oss långt mycket mer än flyktingmottagandet.

I samma ögonblick som de rapporterade om uttalandet konstaterade The Guardian också att det skulle komma att ses som kontroversiellt. Jag tillstår, jag blir upprörd. Kanske gick jag i fällan, men då är det så.

De som inför presidentvalet påstod att Hillary eller Donald var lika illa tjoar inte så högt längre, det var nämligen ett prima tjurbajsargument – såväl för mänskliga värden som för miljön. Men här gick hon, som kunde ha blivit den första kvinnliga amerikanska presidenten, vilse.

Vad Clinton har rätt i är att de högerpopulistiska åsikterna växte. Rapporterna om att systemen inte var beredda blev till trollgott som återvanns långt efter att de var aktuella. Civilsamhället räddade upp inte så lite. EU kunde också på förhand ha förhandlat om den akuta mottagningen av flyktingarna sinsemellan, i stället för att starta tävlingen om hur lågt ribban kunde läggas.

Vad Clinton har fel i är att lyfta frågan så som hon gör idag. Rasisterna är emot invandring oavsett hur många som tas emot. Se på Finland som verkligen inte besparats från den mest motbjudande och brutala nationalism – fastän landets flyktingmottagande varit närmast obefintligt.

Högerpopulismen behöver inte bygga på fakta. Därigenom lyckades de under lång tid måla upp en bild av att de mer humana krafterna ville ha hundra procent fri invandring, fullt skyddsnät till varenda kotte på genomresa och inget krav på några motprestationer. Det sa vi inte. Det är inte per se fel att vara för fri invandring, men den käpphästen är sedan länge inte ens på banan.

Idag leder högerpopulismen. Den har tagit sig in som ett avgörande kort i regeringsbildningar, den får stadsministrar att vackla i kvinnorättsfrågor, den får tjänstemän att tveka om hbtq-frågor är politik och inte mänskliga rättigheter – den smutsar ner nära nog varje aspekt av det offentliga samtalet.

Nog med att anpassa oss. Räds inga ämnen, ta i det obekväma, men gå aldrig med på att utgå från de argument som härstammar från skadlig nationalism. Parallellt löper ändå det hårdnande klimatet, att tiggarna blivit färre betyder inte att spottloskorna mot dem blivit det, tvärtom.

Tänk om all energi som lagts på att hata de pojkar som tagit sig hela vägen från Afghanistan och hit i stället hade lagts på att hjälpa dem. Tänk om människorna längs gränsen inte hade varit beroende av civilsamhället utan kunde förlita sig på att världens ledare tog tag i situationen och kompromissade fram något drägligt, något som kväser sociala problem i stället för att skapa dem. Tills dess gäller det att inte tappa fotfästet. Var inte som Hillary, var som Sanjin.