Detta, kombinerat med en spöklik, multifaktoriell inflation som Stefan Ingves inte riktigt begriper sig på, gör att vi under mandatperioden kommer att få se en ny svensk fattigdom. Inte längre den fattigdom som saknar ett vettigt wi-fi utan en fattigdom med smutsigt fett hår och kanske också hunger. Det är en fattigdom som kommer att planka. Den kommer smyga ner prästost och schampo i vecken på barnvagnssuffletten men lägga potatisen i kundkorgen. Den kommer att ljuga rutinmässigt om barnens åldrar i simhallar och busstationer för att få barnrabatten. Vill det sig illa gäller det inte bara sjukskrivna och arbetslösa, utan också lågavlönade. Om de rusande kostnaderna inte kompenseras i form av löneökningar finns det bara ett sätt för folk som redan lever på gränsen att behålla sin levnadsstandard: att inte betala. Eller att betala mindre. Det kan innebära allt från organiserade hyresstrejker till snatteri.

I tunnelbanan i London i somras hajade jag till: i den lilla biljettkuren satt två printade banners upptejpade lite på sniskan. Den första: ”Strike together”. Den andra ”Cut fares. Not staff”. Jag hajade till för att bilden hade varit så radikalt otänkbar i en biljettkur hos SL eller Västtrafik. Att personalen slåss för sina egna villkor förekommer, men att de skulle kräva sänkta priser för sina resenärer? Ett nästan helt okänt fenomen. Och det var inte bara ord; när vi reste vidare i England och Skottland upptäckte vi att det var närapå onödigt att ha biljetter. Tågpersonalen gjorde, anade vi, någon form av maskningsaktion som tycktes innebära att man högaktningsfullt struntade i biljettkontroller. Det var både sympatiskt och rimligt denna sommar av snabbt ökande fattigdom i Europa.

Det är kanske bara en magkänsla eller en killgissning, men jag fruktar att Sverige kommer att vara uselt på att hantera den nya fattigdomen. Skriv ordet ”fuskåkning” på sociala medier och du skall få se en våg av moraliskt raseri resa sig. Det svenska folket tycks till fullo ha köpt konceptet att plankaren ”förstör för alla andra” och ”skor sig på sina medmänniskor”, vilket är en högertrop som verkligen kan ifrågasättas. I en tråd på Familjeliv berättade trådstartaren att hon sett en äldre kvinna, som hon visste hade det knapert, snatta i matbutiken. Vad borde hon göra? Konfrontera snattaren? Berätta för butikspersonalen? Det klart vanligaste svaret av nära hundra var: ”Det är aldrig okej att snatta!” Jag tror inte att svaret blivit detsamma i de flesta andra länder. Jag kan inte alls förklara varför svenskar hyser ett sådant raseri mot den som inte kan betala småsummor, svensk politisk historia torde snarast tala för motsatsen, men i swishandets förlovade land tycks betalandet eller icke-betalandet av småsummor väcka irrationellt starka känslor.

Självklart är det utan jämförelse viktigaste sättet att motverka fattigdomen att göra politiskt motstånd mot den nya regeringens anti-fördelningspolitik. Men om du befinner dig i en sådan position att du tar betalt, vaktar entréer eller skickar fakturor kommer det också att bli nödvändigt med den sortens solidaritet som ser mellan fingrarna när det behövs. Arbetar du på förskolan tar du kanske en blöja från högen som tillhör det ekonomiskt starka föräldraparet och lägger på högen som tillhör den sjukskrivna mamman. Jobbar du på SF Bio ser du naturligtvis mellan fingrarna när familjer kommer med medhavt godis och vattenflaskor trots att reglerna förbjuder det. Se det som en lågmäld form av direkt aktion mot det som infantilt nog fortfarande kallas ”Ulf Kristerssons lag”. •