När den 39-åriga pappan Mikael sköts till döds i Stockholmsförorten Skärholmen, i förra veckan, av allt att tyda efter att ha visat civilkurage och tillrättavisat ett gäng tonåringar, sades det att “ännu en gräns passerats”.
Vad betyder ens de orden längre? Som att det finns flera gränser mellan trygghet och mord.
Partiernas företrädare vallfärdade till minnesstunden i södra Stockholm. Magdalena Andersson (S) konfronterades av Mikaels syster. Moderaternas Gunnar Strömmer skälldes ut av lokalbefolkningen. Kanske är det den enda känsla politikerna lämnat Sverige kvar i: frustrerad trötthet. Det bara snackas, och det bara spelas, är intrycket.
Snabbt efter dådet räckte Socialdemokraterna en hand till regeringen och bad om politisk samling för att möta gängvåldet. Svaret från Moderaterna lär dröja. Åtminstone till nästa sommar.
M och SD byggde hela sin valrörelse på att ge Socialdemokraterna hundhuvudet för den eskalerade gängkriminaliteten. På det misslyckandet (som bara är S ensamma ansvar om man räknar bort alla år riksdagen tvingade S att regera på en M-budget) (och på löftet om snorbillig bensin samt hundra kärnkraftverk) avsattes Magdalena Andersson.
Sedan valet har Tidökoalitionen fortsatt att peka bakåt på tidigare regeringar och hoppats på att väljarna ska nöja sig med det. Det är en politisk strategi med ett bäst-före-datum. För Kristersson kommer det att passera före nästa val. Först då kommer Moderaterna vara redo att ta Socialdemokraternas utsträckta hand. Annars blir hundhuvudet deras.
Det där är kärnan i det politiska spel som medborgarna, nu senast i Skärholmen, har fått nog av.
Alla förstår att Sverige befinner sig i en krissituation. Ebba Busch twittrar med järnnäve om att gängkriminaliteten har “den samlade rättsstaten” emot sig, vad det nu betyder. Åkesson kallar det hela för ett krig och vill sätta in militären (och tycker att "internationella konventioner" ska åka i papperskorgen).
Samhällets samlade resurser lyser med sin frånvaro. Med ena handen skärps övervakningen och straffen, med den andra skär man ned på grundläggande samhällsfunktioner som arbetsmarknadspolitik, skolor, sjukvård och Försäkringskassan. Det sistnämnda kan inte lösas av soldater.
Samhällets samlade resurser lyser med sin frånvaro. Med ena handen skärps övervakningen och straffen, med den andra skär man ned på grundläggande samhällsfunktioner
Politiken S sträcker sin hand mot är genomusel, men den politiska samlingen och borgfreden är nödvändig.
Att Sverige fortfarande inte bemöter gängkriminaliteten på samma sätt som vi bemötte pandemin – med alla tillgängliga resurser, med expertmyndigheter och samordning – är obegripligt för alla utom för dem som enbart ser en situation som kan utnyttjas till politiskt slagträ.
I tio år har retoriken eskalerat i takt med kriminaliteten. De enda det hjälpt är Sverigedemokraternas talskrivare och twitterglada riksdagskandidater. Resten av oss förtjänar bättre.
Hela riksdagen bör ställas till svars inte bara inför medborgarna utan inför Sveriges samlade expertis: Kriminologerna, poliserna, socialsekreterarna och lärarna som för redan 20 år sedan började varna för att framtiden skulle se ut som den gör i dag.
Det är fortfarande ett antal månader kvar tills regeringen ser borgfreden som strategiskt nödvändig för sin egen överlevnad. När den dagen kommer behöver oppositionen, vänstern och medborgarna ha en idé om vad vi vill använda den till.
Att lämna över delar av taktpinnen till en ny, oberoende, expertmyndighet som kan samla relevanta aktörer från civilsamhället och akademien till socialen och polismyndigheten är en idé. Om regeringen väljer att inte lyssna får de förklara varför.
Vill de lösa samhällsproblemen på riktigt eller spela vidare med medborgarnas liv som insats?
