Tråden, som har 1 400 svar, osar ångest och igenkänning (och förstås en del arrogans). Användarna – folk i min egen ålder – turas om att hålla med och, i sann forumanda, lämna oombedda, världsfrånvända tips (bli lite bättre på aktier, ät lite billigare mat). Följande är min favorit:

”Standardlösningen är väl att låna pengar av föräldrarna till insatsen. Har man inte rika föräldrar får man bo i hyresrätt.”

Det är tydligt att politikerna har lämnat den här generationen i sticket. För det finns inga hyresrätter till de utan rika föräldrar längre: de såldes ut på vägen mot den borgerliga visionen om att alla ska äga sin bostad.

Nära 200 000 kommunala lägenheter har sålts sedan millennieskiftet. I Stockholm har en tredjedel av beståndet avyttrats på 30 år, enligt DN. Huvudstadens genomsnittliga kö till en hyresrätt är över 9 år lång – ett decenniums väntan för att ha någonstans att bo. Vad är det egentligen vi håller på med?

Krisen är hela landets. Åtta av tio svenskar bor i en kommun med bostadsbrist, var åttonde vill men kan inte flytta. 200 000 unga vuxna har inte råd att flytta hemifrån och var tredje tvekar, på grund av bostadskrisen, inför att skaffa familj. Och värre ska det bli – bostadsbyggandet störtdyker. I år väntas antalet påbörjade bostäder minska med 55 procent.

Siffrorna borde skava i en bostadsministers kropp och kanske även leda till en viss så kallad sense of urgency (och ett agerande i samma anda). Men som så ofta motsvarar förslagen inte krisen: regeringens svar är en utredning om hur det kan bli enklare att hyra ut i andra hand. Har Andreas Carlson (KD) sett andrahandsmarknaden? Det har i alla fall bostadssökande 90-talister.

Politikerna tycks livrädda för att riva upp dysfunktionella system – bostadsmarknaden, vården, skolan – och kommer i stället med hittepå-lösningar och tillfälliga lagningar. Vi får konstgjord andning och silvertejp: ränteavdrag, amorteringskrav, förslag om startlån för unga. Det vi bad om var fler bostäder.

Förlåt, men jag är så trött på den här handlingsförlamningen. När tappade politiska ledare förmågan att leverera verklig politik, det vill säga reformer och investeringar?

På samma tema – skräpförslag som inte löser problemet – gjorde Timbro en Timbro häromveckan och ställde en dum fråga. Måste vi verkligen ha rimlig takhöjd och fönster i lägenheter eller kan vi strunta i det och få ner kostnaden?

I praktiken ska bostadssökande – såväl arbetarklass som medelklass som någonstans trott på mantrat att det lönar sig att jobba – välja mellan hemlöshet och fönsterlöshet. I ett land där miljonärer växer på träd. Och 20 miljarder per år går till altanbyggen och städhjälp.

(Den dumma frågan är nog tänkt att vara dum, så att nästa förslag framstår som lite mindre dumt; kanske till och med på gränsen till rimligt.)

Vi kan inte tro på lögnen om att Sverige inte skulle ha råd att förse befolkningen med bostäder (med fönster). Pengarna finns – frågan är bara var de hamnar. Vi tar två relevanta exempel: bostadsbidrag och ränteavdrag.

Bostadsbidrag måste sökas, och bidragets karaktär medför stor risk för felaktiga utbetalningar och krav på återbetalning. Stödet baseras på årsinkomst och skulle du till exempel ta dig ur arbetslöshet kan du plötsligt ha fått för mycket pengar. Som om man hade kunnat låna pengar av sig själv. (Systemet verkar avskräcka: 1997–2022 halverades antalet hushåll som fick bostadsbidrag.)

Ränteavdraget, däremot, är både smidigt och frikostigt – avdraget sker automatiskt och saknar tak. Det nyttjas framför allt av höginkomsttagare. Med de stigande räntorna har statens kostnad för ränteavdraget förstås rusat: summan, som brukar ligga på 17 miljarder per år, beräknas i år landa på 45 miljarder. Det är mer än tio gånger kostnaden för bostadsbidraget.

Men: när räntorna var låga fanns chansen att fasa ut ränteavdraget – att göra det nu skulle inte gå. Vi har målat in oss i ett bostadspolitiskt hörn.

Något måste dock göras och detta något måste vara en verklig lösning, en som rår på ett gigantiskt samhällsproblem. Inga fler låtsasförslag, inga fler marknadslösningar. Sätt ett tak på ränteavdraget, sluta sälj ut hyresrätter, förstärk bostadsbidraget. Och inte minst: bygg fler bostäder. Med fönster, rimlig takhöjd och skälig hyra.

Bostadspolitiken har redan svikit min generation. Den får inte svika en till.