Lokalt bör Miljöpartiet sitta kvar i fullmäktige; partiet har en framträdande roll i den styrande minoriteten och kan peka på flera, mer eller mindre kohandlade, framgångar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men nationellt ser det trassligt ut. Åsa Romson borde kanske fått en post som politisk rådgivare eller någon form av ideolog istället – hos folket gick hon dessvärre inte hem och sköljdes ut med tårarna efter migrationsuppgörelsen.

Kvar står Gustav Fridolin. En ung minister med slipad tunga och en touch av ”Mors lilla Olle”. I Tyskland har Sveriges rykte sedan länge svärtats av skymfordet “Vattenfall”. Här verkade problematiken bli verkligt tydlig först när de gröna sålde smutsbyken. Kan vi förtränga bilderna av kolet? Den där sorgliga svarta skiljelinjen efter vilken det var svårt att se vad Miljöpartiet gjorde vid regeringsmakten, mer än att klamra sig fast vid den.

Nu sitter Isabella Lövin på Fridolins högra sida. Hon bidrar med en påminnelse om varför resten måste ta Miljöpartiets närvaro på allvar. Det blir allt tystare i havet och på de otrogna som förnekar klimatförändringarnas betydelse gitter ingen längre lyssna. Toppen på isberget blir allt mindre och det är fruktansvärda fakta.

Så. Värsta tänkbara scenario är att Miljöpartiet får 3,9 procent och Feministiskt initiativ 3,9 procent. Två partier som båda fötts ur de övrigas oförmåga att verkligen ta miljöproblemen och patriarkatets våldsamma innebörd på allvar. Injektionerna som skulle vrida frågorna i rätt riktning.

Om, eller faktiskt alldeles oavsett, så måste inte minst Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inse att den där injektionen inte skulle fungera som en vaccination; poängen med att frågorna skulle in var att få övriga med på snabbtåget.

Fi har aldrig fått chansen att sitta i riksdagen, Miljöpartiet har haft makten men på senare tiden rökt den som en utrotningshotad ål.

Därmed blir det än viktigare att sossarna och vänstern tar ansvar nu. Ingenting går stick i stäv med den egna ideologin. Lösningen är kollektiv och en minskad konsumtion är ett måste.

Det kan snart vara mer plast än fisk i haven. Det skrämmer mer än Bob i ”Twin Peaks”.

Det blir allt mindre näring i våra grönsaker, monstruösa företag försöker stoppa variationerna i våra åkrar och i kyldiskarna ligger importerat kött från djur som pumpats fulla med antibiotika. Människors hem hotas att försvinna i havet för att män som Trump får leka blindbock med vår tids viktigaste fråga. Det behövs inga nya skräckfilmer längre, vi har låtit vinstdrivna intressen författa manus till vår verklighet.

Men allt det andra finns också. Om det inte var så förbannat dyrt skulle fler ta tåget istället för flyget. Lös det.

Modiga människor, som till exempel vår ledarskribent Tomas Kåberger, uppmanar till att låta den rena tekniken ta över vår elproduktion. Lös det.

Närproducerad och ekologiskt odlad mat är bra för både miljön och människorna. Samarbeta med närliggande landsbygdskommuner och driv arbetet med gröna maten i den offentliga bespisningen vidare. 

På ett år måste Miljöpartiet vända en trist trend. Kanske hjälpte de unga gröna till genom resultatet av helgens kongress. Om det inte går vägen är de ute ur leken.

Men 2018 är klimatet och en hållbar framtid inte en fråga för ett enfrågeparti.

Vi vet alla vad som pågår. Vi vet också en hel del om vad som måste göras, men det är naturligtvis inte bekvämt. Det är inte ens bekvämt för oss som privatpersoner om vi vill köra på som vanligt – hur bekvämt blir det då för den som ska skicka ut påbudet till folket?

Stora smutsiga klädkedjor massproducerar utan tanke på arbetskraften eller miljön – tillfällig greenwashing räknas inte – och ändå går vi dit. Var är solidariteten?

Vi vet att det är sunkigt att flyga, men vi veckoändsflyger till hippa städer för att instagramma bilder på superfräscha ekofik. Har vi ingen överlevnadsinstinkt?

Vi skäller på lastbilstrafiken men har inte för avsikt att konsumera mindre av det som lastbilarna fraktar in till våra butiker. Är återanvändning ett för svårt ord?

Vi vet att jorden utarmas men orkar inte kompostera och fyllefimpar på gatan – ni vet de där som blir till hopplös plast i haven.

Hemodlande hippies hade rätt hela tiden och nu är det bråttom. Miljövännerna i toppen flummade bort sin politik och kanske sin regeringsmakt så nu måste resten förbereda sig för att kanske behöva ärva frågan. Oavsett är den gröna upplysningen solidaritet, den är ansvarstagande och den är den enda vägen mot framtiden. 

Rödgrönrosa bör inte vara en koalition, det bör vara en gemensam inställning.