Andreas Gustavsson: Snart är alla putinister – utom Patrik Oksanen

Vatnik! Det glåpordet upprepades gång på gång i sociala medier när landets tappraste skrivbordskrigare läste intervjun med Svenska Freds i Svenska Dagbladet. 

Vatnik betyder någon som är enfaldigt attraherad och en spridare av rysk propaganda.

Jo, jag kan nog tycka att Svenska Freds ibland navigerat på svaj genom de tre senaste åren, som att ha motsatt sig vapenexport till Ukraina, men vad är det generalsekreterare Karin Wall Härdfeldt faktiskt säger här?

Trump gynnar Putin. Diplomatin får inte tystna. Det kanske inte blir en rättvis fred mellan Ukraina och Ryssland, men processen måste bli så rättvis som möjligt. Sedan kompromisser.

”Det finns inga perfekta lösningar”, säger Wall Härdfeldt. 

En krass och realistisk analys av läget. Freds- och konfliktkursens introduktionskurs. För så är det, krig slutar ytterst sällan moraliskt tillfredsställande. Naturligtvis kommer Vladimir Putin inte ställas till svars även om han förtjänar det. Stormakter med kärnvapen skapar sina egna regler.

Vatnik!?

Jag ser det inte.

Men vid det här laget har väl inte bara principfasta pacifister utan säkert halva offentligheten kallats putinister. Exempelvis alla som problematiserade medlemskap i Nato. Eller för den delen Dagens ETC, efter att vi granskat Armémuseum i Stockholm, där en chef – antagligen uppfylld av solidaritet – körde över sin personal som en bulldozer för att via diverse märkliga turer genomföra en stor utställning om Sveriges band till Ukraina.

Då var det Patrik Oksanen som nonchalerade att Dagens ETC hade en lång rad källor, och att en statlig funktion får finna sig i att bli granskad. Han såg en ”propagandaattack”, han hörde ”viskningarnas bakomliggande syften”. 

Vatnik! skrev han inte, men det var precis vad han menade, alltså att Dagens ETC agerat nyttig idiot åt Kreml.

Jag är helt för att det ska påtalas om någon slänger sig i famnen på Putin. Men nej, det var inte vad Dagens ETC gjorde då, och det är heller inte vad Svenska freds gör nu. 

Till sist tappar Putin-stämpeln sin färg och betydelse om den missbrukas. Det blir ett begrepp utan mening, ett svepande skällsord. Och en förkrympt, förenklad debatt.

Oksanen kan illustrera det senare. Häromveckan brakade han samman med statsvetaren Johan Wennström. Det var några riktigt jobbiga, sprickfärdigt agiterade radiominuter. Oksanen hanterade Wennström ungefär som om han nyss ockuperat Suwałkikorridoren. 

Ej balanserat. Och då mötte han ändå en kollega från Försvarshögskolan, alltså en annan representant för det militär-tyckonomiska komplexet (Wennström gör verkligen heller ingen storstilad insats). 

Tänk om Svenska freds skulle ha bjudits in till studion… Vad skulle Oksanen ha sagt då? Vad har han mer att komma med efter att anklagat Wennström för att gynna Moskva.

Samtidigt, Oksanen har inte fel när han ifrågasätter Wennströms analys – som går ut på att Sverige måste inse sin begränsning, prioritera Sverige före Ukraina – och vill inskärpa att Ryssland utgör ett verkligt säkerhetspolitiskt hot mot Sverige.

Det sorgliga är att det blivit så förtvivlat svårt att ta honom på allvar.