Du har säkert stött på dem, vänstermänniskorna som får en drömmande blick när de förlorar sig i längtan efter en snäll och varm liberalism. En som aldrig skulle propagera för språktest. En som alltid rusar ut ur tv-studion när rasister bjudits in till soffan. En som vill annorlunda än betyg för spädbarn. En som har mer raffinerade visioner för fredsarbete än att gjuta om hela Gotland till ett luftvärn.
Ja, en liberalism som inte är Jan Björklund.
Fantasin om det goda Folkpartiet, som felande länk mellan frustrerade progressiva och borgerlighetens bromsklossar. Någon att föra dialog med. Någon som känner in, som återupptäcker sitt sociala medvetande och – allra helst – kongressklubbar bort majoren och ersätter honom med Birgitta Ohlsson.
Det finns ingen annan allianspolitiker som i lika hög utsträckning får rödgrönrosa väljare att engagera sig i ett borgerligt partis inre liv.
Det finns ingen annan allianspolitiker som åtnjuter lika starka sympatier från andra sidan om den ideologiska mittlinjen.
Det finns heller ingen annan allianspolitiker som kommer undan med så halsbrytande kast mellan vad hon säger och vad hennes parti, och allianskollegor, faktiskt gör.
Birgitta Ohlsson är möjligen Folkpartiets frälsare. Hon kan ge dem ytterligare en mandatperiod i riksdagen. Till att börja med genom att inte vara Björklund. Därefter genom att vara Birgitta Ohlsson – Sveriges enda liberal som kan få vänstermänniskor att tro att de har släktskap med Folkpartiet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Birgitta är en av Sveriges mest profilerade politiker med ett välkänt engagemang för rättvisa, humanism och feminism”, säger förläggaren på det förlag som nästa år ger ut Birgitta Ohlssons första bok. Gissningsvis hoppas man att hon då ska vara partiledare. Boken blir ett försvars- och hyllningstal till den duktiga flickan, lovar Birgitta Ohlsson: ”Flit, strävsamhet och förväntningar är det som möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in.”
Åh! spins det i sociala medier, även ur vänstermänniskors bröstkorgar. Som glömmer feminism utan socialism, Folkpartiets pinsamma jämställdhets-USP. Som glömmer att glastaket krossas om vi blottar den struktur som håller det uppe, inte om vi tycker att varje individ var för sig ska stånga sig blodig.
Den som drömmer om Birgitta Ohlsson – och via henne: den goda liberalismens återkomst – måste ha raderat det senaste decenniet ur sitt minne.
Ska vi börja med FRA? Det fanns 2008 nog med borgerliga kritiker för att fälla förslaget. Men efter enskilt samtal med Björklund gick Birgitta Ohlsson ut och lade ner sin röst. Sedan skrev hon en debattartikel som ändå dömde ut lagen om signalspaning. Varpå hon förklarade att hon utsatts för härskartekniker, ”frågan blev inte bara ideologisk”.
Väldigt många upplevde det här som ett svek, däribland Fredrik Strage, som bloggade hos Dagens Nyheter:
”I samma ögonblick som Birgitta Ohlsson tryckte ner den gula knappen i stället för den röda kände jag en plötslig smärta mellan skinkorna. Tusentals andra, som också kryssade för Birgitta Ohlsson på valsedlarna, kände likadant. Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist.”
Vad gör en streber när den rödgröna regeringen ställs inför att säga upp eller förnya avtalet med Saudiarabien? Birgitta Ohlsson tog inga fångar. Hon förklarade att ”feministisk utrikespolitik förpliktar”, att Sverige måste bryta med den kvinnoförtryckande diktaturen. Men en detalj hoppades över, nämligen att Birgitta Ohlsson själv var en del av den borgerliga regering som förnyade avtalet 2010.
Ja, hon har länge protesterat mot avtalet. Men faktum kvarstår: Hon har en tendens att rätta in sig i ledet. Att bara ta striden till en viss gräns. Balansera mellan egen övertygelse och hålla karriärvägar öppna.
Därför kan hon snart vara partiledare.
Men det betyder samtidigt att hon svårligen kan ses vare sig som ”modig politiker” eller ”socialliberal i ordets rätta bemärkelse” (citat hämtade från Grön ungdom som ville att Birgitta Ohlsson skulle byta parti).
Birgitta Ohlsson säger att vårdnadsbidraget är en ”kvinnofälla” och bekymrar sig för ”högersvängen” i sitt parti. Hon har ett genuint engagemang i hbtq-frågor och antirasism som vissa andra allianspolitiker tenderar att avfärda som identitetspolitik. Hon har motionerat om att inget land ska bli aktuellt för EU-medlemskap om det inte tillåter fri abort. Hon är republikan. Sedan i fjol anser hon till och med att kvotering är en klok idé.
Det är inte bländverk. Det är Birgitta Ohlsson, vad hon tror på. Men under de 13 år som Birgitta Ohlsson varit riksdagsledamot, och under de åtta år som hon varit en ledande företrädare för en alliansregering, har hon inte fullt ut riskerat sin egen position, fullt ut tagit konsekvenserna av sin egen övertygelse. Till exempel genom att bidra till att fälla FRA-lagen. Till exempel genom att göra uppror mot alliansregeringens politik för ojämställdhet – inklusive vårdnadsbidraget.
Det säger mycket om hur partidemokrati fungerar.
Det säger mycket om hur vi väljare fungerar, att vi alldeles för ofta låter vår uppfattning om en politiker färgas av till intet förpliktigande utspel snarare än konkreta uppoffringar.
Det säger något om Birgitta Ohlsson.
Birgitta Ohlsson är – trots sitt stöd för medlemskap i Nato, trots marknadsfixerad syn på ekonomisk politik, trots att hon gillar både Rut och Rot – inte värre än Björklund.
Men det är för sorgligt om denna egenskap gör att vänstermänniskor sluter upp bakom en högerpolitiker som kanske, kanske är aningen mer radikal än sitt parti.
