Även den himlastormande lyckan och den djupaste sorgen blir vardag. Sådana är vi: vanevarelser.

Men om livet ska bli uthärdligt måste vi då och då bryta vardagens enahanda. Då vill vi ha fest och frihet. Människor som tvingas till en vardag utan avbrott lever ett svåruthärdligt liv.

Men när är vi oss själva? När är vi autentiska, som det finare ordet lyder?

Egentligen är det en konstig fråga. Vi är både vårt festjag och vårt vardagsjag, vårt sorgsna jag, vårt glada jag, till och med vårt sovande och drömmande jag.

Eller är vi ibland förklädda, oäkta, rent av förljugna? Händer det någon gång att vi framträder sådana vi egentligen är, innerst inne och djupast sett?

Frågan dök upp när jag nyligen läste en längre artikel i den göteborgska tidskriften Arche (66-67, 2019). Författaren heter Maxim Grigoriev och artikeln ”Blindhet och klyvnad”. Den öppnar ett hisnande perspektiv på frågan om oss själva i den tid som är vår.

Grigoriev har läst en rad svenska romaner och därtill norrmannen Karl Ove Knausgårds stora romansvit ”Min kamp”. De flesta av böckerna har direkt eller indirekt sin egna författare till huvudperson. Universitetet spelar en central roll i de flesta av dem. Studier där är ingen exklusiv erfarenhet i dag; mer än 40 procent av en årskull går där. Universiteten spelar en viktig roll i många unga människors liv.

Våra romanfigurer ägnar sig huvudsakligen åt humanistiska studier, konstvetenskap, litteraturvetenskap eller filosofi. Eller också har de studierna bakom sig men rör sig fortfarande inom en sfär där intellektuella frågor ständigt dyker upp.

Grigoriev avtäcker ett mönster som jag inte själv så klart kunnat urskilja, trots att jag läst de flesta av böckerna. Kritikerna i tidningar har så långt jag minns inte heller gjort det.

Vad är det då han har sett? Ett av hans exempel är hämtat från Knausgårds svit. Knausgård talar där om hur han i sina studier fått lära sig att tänka abstrakt om sin verklighet. Men i den värld som han ”sov i, åt i, älskade i, sprang i” blev samma verklighet konkret och jordnära.

I Lena Anderssons båda romaner om Ester Nilssons kärlekar finns ett liknande mönster. I nyförälskelsen med Hugo Rask gäller samtalen upphöjda ting. Men efter en tid tycker Ester att det är dags att gå in i vardagen och göra något mer normalt tillsammans. Alltså väljer hon att sätta på tv för att där med den älskade följa skid-VM med herrarnas 30 kilometer. Men Hugo nappar inte alls, han har inget sinne för detta ”normala”.

Ännu bjärtare är kontrasten mellan den egna upplevda vardagen och de upphöjda ämnena för bildande samtal i Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här”. Huvudpersonen är student, hon läser konsthistoria, men hon är främmande för alla de teorier som hon där möter, liksom för de resonemang som hennes pojkvän för. Ja, hon är inte ens riktigt intresserad av konst och känner sig plågad när hon vid pojkvännens sida tvingas stanna inför varje verk på en konstutställning.

Grigoriev går genom ytterligare en handfull aktuella romaner och finner överallt samma kontrast mellan det vanliga, triviala men autentiska livet och filosofins och vetenskapens högtravande utläggningar.

Grigorievs artikel har den sällsynta men viktiga egenskapen att i klara ord formulera det som man själv nästan redan tänkt. Ämnet är helt enkelt konstens, filosofins och vetenskapens förhållande till det liv som vi lever år 2019. Eftersom jag själv arbetat i universitetsvärlden i nästan hela mitt yrkesliv berör det mig djupt, för att inte säga existentiellt.

Det som oroar mig är tanken att det jag sysslat med så intensivt under alla dessa år skulle upplevas som något långt bort från vanligt vardagsliv. Skulle till och med studenterna uppleva det så? För mig har det varit självklart att filosofernas tankar, författarnas skrifter, tonsättarnas stycken och sociologernas teorier har direkt koppling till det alldeles vanliga, oglamorösa livet. Deras viktigaste uppgift är tvärtom att skapa en rymd över detta liv, ge material för egna reflektioner över det som dagligdags händer, inspirera till egna nya insikter – ja, göra tillvaron rikare, samvaron med andra människor intressantare och en själv till en mer medveten samhällsvarelse.

Alltsedan universiteten blev massuniversitet har jag hävdat att de nu också måste ha en plats i folkbildningen vid sidan av bildningsförbunden och folkhögskolorna – folket finns ju också här! Hotet mot denna ambition kommer främst från det snäva, fantasilösa ekonomiska tänkandet. Inga extravaganser här! Krona för krona! Studiepoäng för studiepoäng!

Det är som om även romanförfattarna smittats av denna snålhetens och tristessens anda. Svenskt Näringsliv gav häromåret ut skriften ”Konsten att strula till en utbildning”. Udden var riktad mot studenter som inte enbart hade karriären i sikte.

Vi skrattade då åt enfalden i skriften. Men borde vi ha gråtit istället?