Ledare: Smygnedskärningarna med samarbetsregeringen

Efter uppgörelsen med Vänsterpartiet om vinsterna i välfärden – en stor vänsterseger – har förhandlingarna om budget tagit vid. Av de reformer som har presenterats hittills är det ytterst få som kan sägas vara särskilt röda eller gröna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lyckats få igenom ett par progressiva förslag gällande välfärd respektive miljö och klimat. Men i det stora hela är det Socialdemokraterna som sätter ramarna, och helst skulle de nog slippa att förändra något alls.

Det är oviljan att höja skatter som sätter stopp för verkliga investeringar i välfärd, klimat, bostad och jobb. När regeringen meddelade att jobbskatteavdraget kommer att trappas av på inkomster från 40 000 och uppåt presenterades det som en kompromiss och ett kliv åt vänster från Socialdemokraternas vallöfte. I verkliga siffror innebär det att den som tjänar 40 000 får behålla hela sitt jobbskatteavdrag och först för dem med en lön motsvarande statsministerns på 124 000 i månaden slår skattehöjningen igenom fullt ut med två dryga tusenlappar i månaden. Det är riktigt feg skattepolitik.

Konsekvensen blir något som alltför sällan är uppe för debatt – smygnedskärningarna på kommunerna fortsätter.

En stor del av välfärden finansieras med kommunala medel – skolan, äldrevården, LSS, det ekonomiska biståndet till alla dem som faller genom försäkringssystemen. Pengarna kommer dels från kommunskatten, men också från generella statsbidrag och det kommunala utjämningssystemet. 

Varje år ökar kostnaderna i form av ökade löner och priser. Därför måste även intäkterna öka. Före 90-talskrisen skedde detta automatiskt, men sedan ett drygt decennium är det något som måste genomföras i varje års budget. Sedan 2010 har det mer eller mindre stått still.

Allians-regeringen har år efter år sagt till alla kommuner att det ni gjorde förra året ska ni göra för lika mycket pengar detta år – oavsett om priserna har ökat. Det gjordes för att finansiera Borgs skattesänkningar. Samtidigt har urholkandet av a-kassa och skyddsnät ökat kostnaderna ytterligare i kommunernas bidragssystem.

Vissa kommuner har tvingats att skära ner kraftigt. I andra kommuner, såsom Malmö, har den styrande majoriteten valt att svälja de ökade kostnaderna för bibehållen kvalitet genom höjd kommunalskatt och återkommande budgetunderskott. Efter flera års underskott är behovet av ökade statsbidrag nu skriande.

Men regeringen Löfven fortsätter i samma spår som sin företrädare. Förvisso lovas förbättringar i a-kassa och ett stopp för utförsäkringar vilket borde avlasta kommunernas ekonomi, och budgetförhandlingarna med Vänsterpartiet har resulterat i många riktade stöd till kommunala verksamheter. Men de generella statsbidragen rubbas inte och smygnedskärningarna fortsätter.

Det här är inte vänsterpolitik. Det är snarare plakatpolitik. Finansminister Andersson håller åt svångremmen och släpper bara igenom riktade satsningar som är enkla att marknadsföra och peka på i efterhand.

Men väljarna sparkade högerregeringen av en anledning. I stället för att fundera på vad som är lätt att paketera i pressmeddelanden borde ”samarbetsregeringen” fokusera på det man fick mandat för – ett slut på den borgerliga politiken.