Häromdagen hörde jag två bekanta i 30-årsåldern prata om barn. Den ena, som är förälder, berättade att det gick på första försöket. Den andra, som längtar efter barn, stirrade tomt ut i luften. Jag insåg att hon nog redan försökt – utan att lyckas.

Som kvinna över 30 är man smärtsamt medveten om fertilitetens dalande kurva (om man bestämt sig för att man vill ha barn). Många har försökt, blivit besvikna, sett den hånfulla, oönskade mensen komma – igen, igen och igen. Frågan ”är det inte dags nu?” är en kniv i ett öppet sår. 

Studier, höga bostadspriser och osäkra anställningar stökar till det.

Det finns indikationer på att fertiliteten påverkas av faktorer utöver ålder, som miljögifter och stress. Samtidigt vet vi att fertiliteten sjunker efter 35 och framför allt efter 40. Och även om man vill skaffa barn tidigare är det ofta svårt att få ihop livet innan, säg, 30. Studier, höga bostadspriser och osäkra anställningar stökar till det.

Det är uppenbart att det låga barnafödandet skapar oro hos politikerna, men några åtgärder har de inte presenterat – trots att det finns ett smörgåsbord av hinder att sätta tänderna i. 

Sjukdomar som PCOS och endometrios påverkar fertiliteten och måste tas på större allvar. IVF-vården behöver mer tydlighet och kortare köer – och kanske bör regionerna stå för fler än tre försök, en gräns många inte har råd att överskrida.

Och så måste samhället bli tryggare. Det behövs fungerande förlossnings- och eftervård, så klart. Och det behövs bostäder – hyresrätter med rimliga hyror – så att ensamstående föräldrar har någonstans att ta vägen.

Vill vi att fler ska skaffa barn? Mindre snack om kvinnors val – och mer verkstad.