Annie Hellquist: Sluta skramla – gör något på riktigt

Fram tills nu har det varit lagligt och fritt fram för folk att kasta sten på poliser och hindra ambulanser från att nå fram till olycksplatser, tack och lov har vi en handlingskraftig justitieminister som nu har satt ner foten.

Skoja.

Det har så klart aldrig varit lagligt, det är inte där problemet har legat.

I veckans nummer tittar vi närmare på regeringens senaste hårdare tag-utspel i kriminalpolitiken, den nya brottsrubriceringen blåljussabotage och det planerade slopandet av straffrabatten för unga. Läs mer här.

Jag fastnar vid blåljussabotage. Det kräver sin egen utvikning. Men först några ord om hårdare tag-neurosen som Socialdemokraterna (och högerpartierna) befinner sig i. Finns det ett mer faktaresistent politikområde än kriminalpolitiken? Jag börjar tro att det inte gör det. Att göra kriminalpolitiska utspel där man försöker överträffa varandra i ”hårdare tag” mot kriminalitet har blivit ett återkommande inslag i partiledardebatter och valrörelser. Varje gång rycker kriminologer och straffrättsprofessorer ut på debattsidorna för att för tusende gången förklara att hårdare straff inte fungerar brottsbekämpande. Stödet i forskningen finns helt enkelt inte.

Så vad handlar det om?

Det handlar om att visa handlingskraft utan att egentligen göra något. Utan fler poliser, utan fler socialsekreterare eller fler jobb och utan mer pengar till skolan visar man att man ”gör något åt” exempelvis blåljussabotaget eller ungdomskriminalitet.

I fallet med blåsljussabotaget blir det extra tydligt om att det verkligen handlar om att göra absolut ingenting. Det nya brottet blåljussabotage, att man med hot, våld, skadegörelse eller på annat sätt hindrar blåljuspersonal i sitt arbete, föreslås få maxstraffet fyra års fängelse för brott av normalgraden och maxstraffet 18 år till livstid för grovt brott.

Men den lagen finns i princip redan. Det är idag inte lagligt att sabotera polisers arbete, om nu någon trodde det. Så här står det i brottsbalken om brottet sabotage: ”Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd (…)allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år.” Alltså om någon allvarligt stör eller hindrar användningen av egendom (såsom brandbilar och polisbilar) som har betydelse för ordning och säkerhet, så är det brottet sabotage. Lagtexten skulle mycket väl gå att använda på avklippta brandslangar och stenkastning mot polisbilar om man så vill.

Och straffskalan då? Ja, den ser exakt likadan ut. Fyra år är maxstraffet vid brott av normalgraden och 18 år till livstid när det kommer till grovt brott. Det här påpekade straffrättsdocenterna Dennis Martinsson och Andreas Anderberg, på DN debatt för ett år sedan. ”Vi ser helt enkelt inte poängen med att kriminalisera det som redan är straffbart”, skrev de.

Blåljussabotage-brottet kan säkert innebära ett nytt fokus på brotten och att unga killar i förorten får långa och kontraproduktiva straff, men lagrummet att komma åt problemet fanns redan. Problemen med att polis och räddningstjänst hindras i sitt arbete är inte lagtekniska. De kräver andra insatser än språkliga övningar där en redan existerande lag får ett nytt namn.

Trots att socialdemokraternas kriminalpolitiska program är fullt med tankar om socioekonomiska orsaker till kriminalitet – dess slogan är ”Bekämpa brotten – och brottens orsaker” – så var det längesedan vi såg ett brottsförebyggande förslag med ett socioekonomiskt fokus från det partiet. Det är dags att sluta skramla om hårdare tag, börja lyssna på forskningen och gör något som har effekt på riktigt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.