Anledningen? Programledaren, Alexandra Pascalidou, frågade en av deltagarna, Alice Teodorescu, om hon kanske hade svårare att se strukturell rasism för att hon var ”vacker, välklädd, akademiker, jurist, vit, kristen och europé”. Fruktansvärt uttalande! Härskarteknik! Hur kan man säga så? Redan har ett tiotal debattartiklar skrivits som drar stora växlar på det hela: ”antirasisterna skapar precis det samhälle de säger sig motverka” slår SvD fast.

Vilket jävla trams och vilken genomskinlig show. Så många människor som låtsas vara upprörda samtidigt. Jag är fullkomligt övertygad om att det inte finns en enda person som verkligen är upprörd.

Tänk er samma situation i verkligheten: ett sällskap sitter på krogen och pratar om rasism, och någon säger att vadå, Sverige är ganska tolerant, försök vara invandrare i Ryssland, och borde vi inte försöka se individen. Någon annan svarar: Kom igen, det är ju lätt för dig att säga, du som är vit, ser bra ut, har gått på universitetet, det hade varit annorlunda om du vore somalier eller tiggare från Rumänien, då kanske du hade sett det på ett annat sätt.

Hade då hela krogen ställt sig upp och skrikit av fasa: Vad är det du säger? Hur kan du?

Hade alla krävt att personen bad om ursäkt, att den som bjöd sällskapet skulle be om ursäkt för att de tagit med en till denna hemska plats där man får höra såna hemska saker?

Knappast. Och så är det ofta när det gäller media: folk säger sig vara upprörda över saker som skulle vara fullständigt normala om de hände i verkligheten. Det är som om människor hade två åsikter: en som de tillämpar på det vanliga livet, och en som de använder när det gäller media. I vanliga livet är de flesta bättre människor, mer toleranta, klarar av att se fler nyanser – när det gäller media får de för sig alla möjliga saker. Ni minns alla som blev upprörda över att Juholt hade glömt att berätta att hans flickvän bodde i hans lägenhet – knappast någon skulle reagera om en vän gjorde samma sak. I verkligheten säger samma personer: ”Det är klart du ska göra avdrag, det där ska du inte berätta, vi skriver dig på den där adressen så blir det enklare.” Eller prostitutionsförespråkare, som låtsas vara oberörda och säger ”Jag har inga problem med att det ses som ett arbete, det är precis som att jobba på McDonald’s” men när de får veta att en nära vän eller deras 14-åriga dotter gör det, då är det plötsligt en tragedi.

Men denna fixering vid debatter, vid uttalanden, är också ett mycket nutida svenskt fenomen. Det händer om och om igen: ett felaktigt uttalande, en ursäkt, avgång. Vi har till och med ett eget ord för det: pudel. Motsvarigheten finns inte i andra europiska länder: i Frankrike, Spanien, Grekland, skulle en politiker aldrig avgå för att hen har sagt något fel, det krävs att hen har gjort något fel.

I marxistiska termer skulle man kunna säga att vi i Sverige är fixerade vid överbyggnaden, medan vi inte ser basen. Vi misstar debatten för verkligheten, vi tror att det är i symbolernas värld saker avgörs, inte där besluten tas. Detta gäller både högern och vänstern. Vi kan vända och vrida på ett uttalande i veckor, men missar helt att studera de nya frihandelsavtal, migrationslagar, privatiseringar, EU-beslut som tas. Det är typiskt för en offentlighet som är politiserad men lider av kunskapsbrist. Och det här måste förändras. Skit i vad folk säger, det är inte poängen. Poängen är vad som görs. Det är när besluten fattas som vi måste lyssna noggrant.