Bara det är värt att fira. Vi har återuppväckt diskussionen om mäns kollektiva ansvar. En fråga som inte har gått att diskutera på ett vettigt sätt på flera år. Och diskussionen måste fortsätta.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vid köksborden har mängder av viktiga diskussioner startat. I media har diskussionen dock hittills mest rört offentliga personer, mediemän, män i filmbranschen och nöjesindustrin. Men den har även börjat flytta in i politiken och skolan.

Ingen kan blunda för sexuella kränkningar och trakasserier så länge vi håller samtalet levande. Diskussionen måste också föras vidare in i de slutna rummen, alla platser där män har ett maktövertag över kvinnor måste genomlysas. Jag vill höra rut-städerskornas #metoo, tjejerna på ungdomshemmens #metoo och de papperslösa kvinnornas.

Allt eftersom diskussionen har fortskridit har många också börjat ställa sig frågan, vad ska vi göra åt detta? Och det finns så mycket vi kan och borde göra. En sak är vår sexualbrottslag.

Sedan 2003 finns en dom från Europadomstolen som slår fast att EU-länderna i princip måste ha en samtyckeslag när det gäller sexualbrott. De som påstår att det nu är populism när jämställdhetsminister Åsa Regnér utlovar ett sådant lagförslag, vilket Advokatsamfundets Anne Ramberg och moderaten Ann Heberlein gör, har väldigt fel i det.

Det är inte ett yrvaket förslag till följd av en uppblossad debatt. Det är ett välutrett och grundligt genomtänkt förslag, som har arbetats fram av en parlamentarisk kommitté där alla riksdagspartier fanns representerade.

Utredningen har legat färdig i ett år i väntan på att en lagrådsremiss ska formuleras utifrån den. Sedan 2014 har det funnits en majoritet i riksdagen för en samtyckeslag. En samtyckesreglering har dessutom föreslagits i flera utredningar innan den senaste, men har av olika anledningar stupat på mållinjen. Jag säger som polismyndigheten gör i sitt remissvar till utredningen: tiden är mogen för detta.

Anledningen till att jag förespråkar en samtyckesreglering är enkel: Den enda fråga som är relevant att ställa sig tar den nuvarande lagen inte ens ställning till, ville hon? (Eller han, eller hen.)

En samtyckes­lag är att säga att vuxna människor har ansvar för vad de gör när det kommer till sex. Det är att säga: det är inte fritt fram så länge ett nej inte har uttalats. Killarna i Umeå 2013 som enligt försvaret trodde att en tjej som höll ihop benen ändå ville ha en flaska i underlivet, hade inte friats med en sådan lag. Killarna hade sinnesnärvaro nog att inhämta samtycke från varandra, ska vi använda flaskan? Men ingen frågade tjejen. En samtyckeslag säger att du måste fråga henne.

Ett av de vanligaste argumenten mot en samtyckeslag är att det inte skulle ge fler fällande domar. Men målet med en lag är inte att fler ska dömas, det är att färre brott ska begås. Lagen skulle göra otroligt stor nytta genom sin normerande effekt. För det är det andra vi måste göra efter #metoo, skapa en samtyckeskultur.

#Metoo har varit som en enda stor lektion i samtycke. Ingen som har följt debatten kan fortsätta hävda att det är ett kul skämt att tafsa på sina kollegor.

Men det måste också in i läroplanen, jämte skrivningar om att eleverna ska få kunskaper i mänskliga rättigheter och demokrati, bör de få kunskaper om samtycke om ömsesidighet.

Principen vid all mänsklig interaktion borde vara denna, vackert formulerad av 1800-talsanarkisten Michail Bakunin:

”Varje människas frihet är oändlig tills den möter en annan människas lika stora frihet.”

#Metoo-kampanjen visar tydligt att mäns frihet inte har tagit stopp vid mötet med kvinnors lika stora frihet. Alltför många män har gjort det till regel att ta för sig av oss ändå. Och på det viset har de krympt vår frihet. Det får vara slut med det nu.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.