Ledare: Sluta lova och börja göra

Folk som har mer koll än mig på hur politik fungerar backstage, har förklarat att jag inte kan lasta er personligen för besluten ni fattar runt konferensborden. Att ni allihopa är brickor i det spel som ni måste spela för att kunna konstruera ett någorlunda stabilt samhälle, med byggklossar gjorda av valprogram och kompromisser. Men jag pallar inte vara förstående idag. Jag kan inte vara chill med era spel när folks vänner, syskon, barn, kärlekspartners och ibland föräldrar mördas.  

Jag har stått framför er i egenskap av ledamot i integrationsrådet och tagit i från tårna, för att tvinga era budgetbeskrivningar att lämna tillbaks den framtid som de stal från förortsbarnen. Jag brukar dagdrömma om att ni alla smyger tillbaks till mötesrummet, när vi har lämnat er.  Ni dubbelkollar att ingen av oss är kvar i någon bortglömd korridor. Och att när ni är helt säkra på att vi är borta tar av er kavajerna, sparkar av era pumps, lossar på slipsarna och kavlar upp skjortärmarna. Och att ni säger något i stil med: ”Hörni! Fuck allt våra partier är oeniga om just nu. De små liven däruppe i Stockholm kan köra sitt eget race, men nu får vi fan faktiskt skärpa oss och tillsammans rädda vårt Göteborg med det handlingsutrymme vi har lokalt. Typ nu direkt innan fler av våra ungdomar dör eller far illa. Vet någon något soft hämtmat-ställe? För vi kommer att bli kvar här ett tag.” Men luften går ur min dagdröm när er handlingskraft fortfarande lyser med sin frånvaro i tidningen jag slår upp. Istället läser jag hur ytterligare ett liv har slocknat alldeles för tidigt. 

Under 1 maj så väljer tidningsbokstäverna i GP att återigen ställa Biskopsgården i den skamvrå som media har skapat. De skriver allt om dödsskjutningen som har ägt rum i stadsdelen men inget om hur Pantrarna, som startades i just Biskopsgården, samma dag hade anordnat festivalen ”Speak your mind” precis som förra året. Trots att festivalen gästades av både internationella gäster, den svenska hiphop-eliten och besöktes av tusentals göteborgare. Rapparna där uppmanar ungdomar att tro på sig själva, ha framtidshopp och slåss för Sveriges demokrati i otaliga verser. Några av rapparna som vet vad som finns bakom kriminalitetens livsfarliga dörr, berättar om den utsiktslösa fångenskap som det livet spärrar in en i, för att varna de kids som kanske riskerar att halka in på brottets bana. Då artisterna rappar om antirasism och samhällsengagemang inspirerar de indirekt sina unga fans att rösta i det kommande valet. De räddar därmed några av de förstagångsväljare som konsekvenserna av de senaste årens politik inte har tagit kål på än. 

Med det sagt, alla politiker är inte passiva, men ni måste sluta lova att förändra och börja göra skillnad istället. För om ni inte sätter igång att fatta beslut som värnar om utsatta människors behov och visar handlingskraft, så kan ni lika gärna redan nu börja att smula sönder era vallöften i jorden, som kommer att fylla våra döda ungdomars gravar.