Jag står mitt i idrottshallen. Runt omkring mig har jag stojande barn som tränar basket. Hårda passningar viner genom luften, armar lyfts för att försöka skjuta bollen i korgen och det hörs hejarrop ”Bra Aida!”, ”Snyggt Emanuel!”. Stämningen är helt enkelt på topp när min dotters basketförening har sitt årliga träningsläger för att kicka igång en ny säsong.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Glädje, utveckling och gemenskap är föreningens ledord. Glädjen i att röra sig, utvecklingen när man känner att man blir lite bättre, springer fortare och äntligen lyckas studsa bollen mellan sina egna ben. Gemenskapen i att vara ett lag i med- och motgång, att spela tillsammans och höra ihop även utanför planen. Det finns inget vackrare än när barnidrott är så här. Som den ska vara.
Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Jag har haft mina barn inom Örebroidrotten i mer än tio år nu och det finns en baksida där barn far illa.
Det vanligaste exemplet är att tränare toppar. Att bara de bästa får spela match. De som inte bedöms som lika bra får sitta på bänken. En annan variant är att föreningar väljer ut de bästa till ett eget lag. Det förekommer exempelvis inom Örebrofotbollen redan när barnen är 11–12 år. Föreningarna tror nämligen att det är det bästa sättet att utveckla talanger trots att all forskning visar att sådana satsningar före 16 år är helt kontraproduktiva. Det är omöjligt att se vem som skulle kunna bli bra i framtiden. Däremot har toppning och selektering stora negativa konsekvenser både för barnet och för samhället. Värst är det förstås för den enskilde. För vad gör det med ett barns självkänsla att inte få vara med? Jag vet barn som har varit tvungna att söka psykologhjälp för att de har blivit så illa behandlade i sin förening. En förening som de dessutom har betalat för att vara medlem i. Vilken vuxen skulle acceptera detta?
– Nää, du får inte dreja på drejkursen denna vecka för den mugg som du gjorde förra veckan blev inte tillräckligt jämn och snygg.
Ni hör ju själva hur dumt det låter.
För samhället är varje barn som idrotten tappar en förlust och hälsorisk. Att idrotta i en sund miljö är en mycket god hälsofaktor. Rörelseaktiva barn har bättre skolresultat. Studier visar att barn som idrottar i förening mår bättre än dem som inte gör det.
Idrotten får cirka 2 miljarder i statligt stöd årligen. Därtill läggs kommunalt stöd och kommunalt subventionerade anläggningar. Det totala stödet från samhället till idrotten landar på cirka 7 miljarder kronor per år. Och beställningen är enkel: folkhälsa. Idrotten ska skapa folkhälsa. Inte hitta nya Zlatan.
Det är därför jag inte bara blir ledsen när jag hör om barn som utesluts ur idrotten. Jag blir även otroligt förbannad. Ingen idrottsförening ska använda mina skattepengar till att sänka ungar. Alla barn ska få vara med inom idrotten utifrån sina förutsättningar. De föreningar som inte kan leverera ska inte heller ha samhällets stöd för sin verksamhet. Vi måste våga dra in stödet för föreningar där barn far illa.
