Missförstå mig rätt: Det är min första gång i Almedalen, jag är glad för möjligheten: att få diskutera saker som demokrati, klimat, journalistik.

Men allt det andra? Det ska minglas, det ska småpratas. Man ska vara någon, man ska vara rätt. Jag har aldrig varit rätt i hela mitt liv.

Medan andra ägt rummet har rummet ätit upp mig. Jag har velat måla mig i väggarnas kulör och försvinna. Nu får jag väl kamouflera mig med ringmursmönster.

Tanken att flytta makteliten från Stockholm till Visby under några dagar må vara god, men fyller veckan sitt syfte? Staden är inte direkt lättillgänglig och det finns sannerligen bättre lämpade orter om man vill träffa ”vanligt folk”.

S-profilen Daniel Suhonen skippar Almedalen i år. Han skriver på X att ”politiken försvunnit medan lobbyister, myndigheter och jippo tagit över”. Utan att ha varit där vet jag att han har rätt.

Nepotism, vänskapskorruption, roséklägg, allt det där pågår. Men när de som befinner sig i det påstår att det inte finns blir jag stressad: hur ska de någonsin kunna resonera med ”vanligt folk”?

I ett SvD-reportage om kulturelitens ankdamm framkommer den hållningen tydligt, bland annat hos Expressens kulturchef Victor Malm. Han menar att klägget inte spelar någon roll – man blir publicerad bara man är duktig. Sällan har jag hört något så naivt.

Nu åker jag till Almedalen, platsen där minglen inte betyder någonting. Där man inte behöver vara någon, bara man är duktig. Eller?