BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den typen av bemötande som beskrivs i Facebookinlägget uppmärksammas då och då i media. För inte så länge sedan var det Lindex som tyckte att de skulle påpeka för en pappa att den jacka hans ettåriga son valt ut var en ”tjejjacka.” Ett år.

Är det inte hög tid att vi ställer oss denna fråga: Vad håller vi på med?

Klädföretagen brukar hänvisa till att kunderna vill ha könsuppdelning för att ”underlätta” när de handlar, men frågan är om det verkligen är en ursäkt som räcker längre. Är det verkligen så att några kunder som blir förvirrad om ett plagg inte kommer med ett kön ska bestämma något som påverkar våra barn – alla våra barn - i så hög grad. Har klädföretagen inget ansvar alls här?

Diverse debattörer brukar i denna debattpåpeka att det minsann står alla ”fritt” att välja flickkläder till pojkar och vice versa, och att därmed är saken utagerad och feminister har inget att klaga på. Låt oss kalla dessa debattörer Så Naiva Att Man Vill Gråta. Bemötandet barnen får, ibland uppenbarligen redan vid butikskassan, visar ju att det inte stämmer. Det är inte heller egentligen hur mycket könsindelning påverkar barns ”fria val” som frågan handlar om. Det handlar om hur mycket det påverkar barns fria utveckling.

Ofta målas det upp en bild av oss som kritiserar könsuppdelade barnkläder eller könsstereotypa barnleksaker att vi strävar efter ett ”könslöst samhälle” – ett likriktat, enformigt samhälle där alla går omkring i gråa kläder och ser exakt likadana ut. Det är lite intressant att just denna nidbild är så vanlig, när den är så ologiskt.

”Om män och kvinnor var lika så skulle det fortfarande finnas långa och korta människor, blyga och utåtriktade människor, avståndstagande och omhändertagande människor, människor som vill ha sex på första träffen och människor som väntar på en bröllopsring, människor som arbetar som sjuksköterskor och människor som arbetar som piloter, människor i rosa och blått och rött och svart och lila. De skulle bara inte få det slumpmässigt bestämt åt dem vid födseln.” Så skrev bloggaren Pervocracy för några år sedan och precis så är det.

Vi som vill att flickor och pojkar ska vara lika vill ju fortfarande ha ett samhälle där alla är olika. Vi vill fortfarande ha ett samhälle där en del har rosa prinsessklänningar och en del har blåa skjortor med flygplan på. Där en del har diadem i håret och en del har sjörövarhatt. Vi vill fortfarande ha ett samhälle där en del är blyga och andra är pratsamma. Där en del är astronauter och andra är förskolelärare. Där en del är duktiga på matte och andra är duktiga på att ha TV-seriemaratons. Där en del är bra på att leda företag och andra är bra på att få folk att skratta när de som mest behöver det. Skillnaden är att vi inte vill att dessa egenskaper ska tilldelas oss efter en så liten del av ens personlighet som kön.

När barn ser världen uppdelad i två kategorier, antingen genom signaler som färger och bilder eller genom att det sägs rakt ut, så kommer de att anpassa sig till dem. Det är vad barn gör. Det är en överlevnadsinstinkt. Och det är därför inte barns uppgift att gå emot klädföretagens könsindelning, som en del debattörer tycks anse att det är. Det är vår uppgift. Vuxenvärldens.

Det måste vara dags att företag slutar komma undan med att dela upp barnens värld efter vuxnas fantasier om kön, bara för att ”kunderna vill det” Det måste vara dags att debattörer slutar komma undan med att hänvisa till ”fritt val” bara för att det inte står någon och fysiskt stoppar barn och föräldrar från att handla vad de vill. Det är dags att inse att det inte är treåringars uppgift att tala om för H&M:s kassapersonal, klädföretag och vuxenvärlden att alla barn får klä sig precis som de vill.