Nej, jag är inte färdig. Jag är inte färdig med att försöka förklara vad tillfälliga integrations-, kultur- och fritidsprojekt och andra satsningar gör med människor i socioekonomiskt utsatta områden.

Jag är inte färdig med att beskriva den totala frustrationen över att personer som lever och verkar i dessa områden inte får tillgång till samma pott med pengar för sina egna idéer, av skälet att de inte anses leva upp till de mål som sätts upp.

För i dag är det lättare att få pengar för nya, experimentella och ”innovativa” idéer än för verksamhet och metoder vi redan vet fungerar. Verksamhet som är förankrad hos och även formad av befolkningen anses ointressant. Vid första anblick kan detta ses som en liten fördel. Om man har nya idéer som man vill testa och om ingen annan vågar ge pengar till osäkra idéer kan det vara bra.

Problemen blir dock två. Det första problemet är att målgruppen ständigt berövas från långsiktiga processer och metoder som är förankrade och väl genomarbetade. Istället får man tillfälliga lösningar på långvariga problem. Strukturell förändring kommer aldrig kunna behandlas på en projektperiod på ett till tre år.

Visst bör och ska det finnas krav på att alla verksamheter ska vara flexibla och progressiva i sitt arbetssätt, men om ett projekt ständigt måste uppfinna hjulet på nytt kommer man aldrig kunna cykla runt jorden.

Det andra problemet är att fattiga områden får en tsunami av experimentella idéer som gör att de förvandlas The Nutty Professors labb.

Och vissa områden projekteras tills de kvävs. Enligt Sydsvenskan startades det 345 projekt på Rosengård i Malmö mellan åren 2000–2011. Alltså ungefär två i månaden. Kostnaden för detta blev drygt 319 miljoner kronor.

Resultatet blev en experimentverkstad med många glada projektledare med sina alldeles egna testlabb. För invånarna på Rosengård blev det mer eller mindre ingen skillnad. Skolresultaten förblev i princip desamma, arbetslösheten likaså.

Länge klandrade jag projektledarna (som nästan alltid kommer utifrån). Men nu tycker jag det är läge att också lägga ansvar på både bidragsgivarna och stadsdelsförvaltningarna. Vill man inte satsa på att ta bort den utsatthet människor lever i så fine. Var då åtminstone ärlig med det. Men att sitta och ösa pengar på oväsentliga projekt som fyller en funktion endast hos dem som redan har genom att använda sig av dem som inte har som rekvisita är förnedrande.

Resurserna finns. Dom har alltid funnits. Men de har aldrig funnits hos dem som ser problemet och lösningarna i vardagen. Där det inte finns en snyggt formulerad och innovativ projektidé.

För att utplåning av diskriminering, utjämning av klassproblematik, medvetandegörandet av människor om deras rättigheter i samhället och satsningar på skolan är inte tillräckligt glamouröst. Inte heller projekt där de boende ges möjlighet att utforma sina egna projekt.

Istället får vi brunnar med ljudinstallationer ur marken i Sätra i Stockholm, alldeles intill skolan där 40 procent av niorna går ut med ofullständiga betyg. Eller en konstcontainer från Sydafrika mitt i Fittja på en plats som förknippas med något helt annat än konst, nämligen drogförsäljning. Fittja är också den stadsdel i Botkyrka kommun där arbetslösheten ökat, för att nu ligga mellan 14 och 15 procent.

Eller ta Rosengård i Malmö. Där installerade man en ”Babbelbox”, en plåtlåda som man kan gå in i och via videolänk kommunicera med andra människor i andra plåtlådor. Den kostade 1,6 miljoner kronor att bygga. Att driva den under projektets fyraårsperiod kostar 22 000 kr i månaden.

På Rosengård där barnfattigdomen är bland de högsta i landet.

Jag är trött på bidragsgivare som skickar experimentfolk till våra förorter istället för att ge pengar till fasta verksamheter med förankring och som är skapade av och för folket.

Jag är trött på experimentfolk som utnyttjar detta system för egen vinnings skull, som sedan kan checka av att de varit på betongsafari och gjort ”gott”. Och att dessa experimentfolk systematiskt undviker att skapa projekt i områden med exakt samma utsatthet men som står utanför den mediala uppmärksamheten. Dessa områden är inte intressanta. I dessa områden frågar ungdomar sig om man behöver bränna en bil för att få lite uppmärksamhet.

Jag är trött på kommuner och stadsdelsförvaltningar som ser på när denna cirkus sker istället för att punga ut med egna pengar. Trots att de egentligen vet att problemen aldrig någonsin kommer att lösas av ”innovativa” projekt utan förankring.

Vi vill inte vara era labbråttor. Vi vill ha samma villkor som alla andra. Den sanningen är inte ”innovativ”, inte glamourös, inte ”nytänkande”. Men likförbannat viktig.