När vinden ligger på från öst känns det som att jag bor mitt i en rondell. Tjutande ambulanser, lastbilar som tutar och så det ständiga dova mullret från motorvägen. Jag försöker låtsas att det är ljudet från en stor flod men det går inte så bra.

När det blåser från andra hållet slås jag av tystnadens kontrast. Man kan höra en fågel som kvittrar och ens egna tankar som behagligt skvalpar runt utan att dränkas av oljud.

Jag är långt ifrån ensam om ett liv i buller. Runt två miljoner människor i Sverige har trafikbuller i hemmet som överstiger de riktvärden som finns – som om det inte räckte med de stora problem med höga ljudnivåer som finns på många arbetsplatser för både barn och vuxna.

Buller är inte bara ett irritationsmoment utan också en hälsofråga. Det finns gott om forskning som visar mätbara hälsoeffekter i form av exempelvis sömnstörningar, stress, koncentrationssvårigheter och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Särskilt känsliga är barn som enligt vissa studier kan få försämrad kognitiv utveckling (till exempel sämre minne). Eftersom orsaken till bullret i hemmiljön ofta är vägtrafik utsätts samma människor dessutom för luftföroreningar.

I en vettig värld hade det naturligtvis tagits krafttag för att minska buller och skapa bättre bostadsmiljöer. Särskilt eftersom en anständig klimat- och miljöpolitik ändå kräver kraftigt reducerad bil- och flygtrafik. Den förra borgerliga regeringen gjorde istället det motsatta: funderade på hur det skulle gå att vrida på regelverket så att det blir tillåtet att leva i MER buller. 2013 tillsattes en utredning med det uttalade uppdraget att göra det möjligt att bygga mer i ljudstörda miljöer och häromdagen slog S-MP-regeringen fast att de kör på alliansens linje. Extra pinsamt var det rimligtvis för Miljöpartiet – som tidigare varit kritiska – när bostadsminister Kaplan försökte förklara varför förändringarna var nödvändiga.

Kortfattat innebär de nya reglerna att det blir högre riktvärden för mindre bostäder och att kravet på en tyst/ljuddämpad sida tas bort. Hur man kan tycka att det är extra lämpligt att unga och studenter ska bo i en miljö som kan ge ohälsa och inlärningsproblem är ju, tja, över riktvärdet för dumhet.

För säkerhets skull utesluts också Stockholm från riktvärden för flygbuller eftersom det annars skulle bli omöjligt att behålla Bromma flygplats (Min vän som bor under Brommas inflygningskorridor hör inte ens vad barnen säger vid frukostbordet när morgonplanen dundrar in. Bara för att ge en känsla av bullernivån). Att göra ett särskilt geografiskt undantag endast för att inte stöta sig med vissa intressen är häpnadsväckande, vilket också påpekas av bland annat Naturvårdsverket som var mycket kritiska till hela förslaget.

Argumenten för de nya reglerna är formellt sett behovet av bostäder. På regeringen, liksom alla påhejare från alliansen, låter det som att vi helt enkelt måste välja mellan permanent bostadsbrist eller ett liv i buller. Möjligtvis ska bullret minskas något genom insatser som specialfönster, dämpande asfalt och höga plank, men själva bullerkällorna vill ingen prata om. Det är som att de är oförmögna att ens vagt föreställa sig ett samhälle utan massiv bilism.

Det är hög tid att vi börjar bemöta dem politiskt som de utvecklingskritiska bakåtsträvare de ofta beskyller miljövänner för att vara: fastkörda i en uttjänt idé om hur en stad ska se ut slår de krampaktigt vakt om omoderna transportsystem och är för fega för att sätta hälsa och miljö först.

Men mer buller och klimatförstöring är rimligtvis inte en utveckling framåt. Och inte kan det vara för mycket begärt att få höra fågelkvitter lite då och då?