BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Nelanders rapport är läsvärd, men Uppsala utgör naturligtvis bara ett exempel i en mycket större samhällsomvandling. I det 80-tal där Lars Nelander börjar sin berättelse var det inte bara vår kommun som drastiskt förändrade sin organisation. Konsulter klev in på kommunhusen med nya modeller, som skulle vara både billigare och bättre. Varför skulle man inte kunna styra en kommun som man styr ett företag? Allt är ändå bara siffror: resultat, effektiviseringskrav, måluppfyllelse. Det var en utveckling som sedan förstärktes under trycket av den ekonomiska krisen på 90-talet. Minskade resurser och ökande kostnader skulle mötas med marknadsstyre, för man tänkte sig att det var mer "effektivt". Ju längre tiden går kanske det också handlar om att en offentlig sektor som angrips av privatiseringar inte kan hålla stånd, inte kan skapa rationella styrsystem som bygger på förtroende och medbestämmande. I Uppsala har vi sett en organisation som inte bara har härmat marknadens funktionssätt, utan också varit utformad för att vara så öppen som möjligt för privata alternativ. Man ville riva ned den mentala muren mellan offentligt och privat, det skulle inte vara någon skillnad. Den del av kommunen som sålde tjänster skulle agera som ett bolag och förhandla bästa möjliga pris för sin egen affärsmässighets skull, medan den del som köpte tjänster skulle betrakta den kommunala utföraren som bara ännu en aktör på marknaden. Stora ansträngningar gjordes för att marknadssimuleringen aldrig skulle frångås, för att den kommunala egenregin inte skulle ha en fördel över de privata. På det här viset skulle man garantera att marknadens osynliga hand såg till att verksamheten utfördes av kommunen, en stiftelse, ett aktiebolag – vem som helst som erbjöd bäst pris och därmed var det mest rationella alternativet. 

Nelander nämner kort att kommunen just nu genomgår en ny omorganisation bort från det stelbenta köp- och säljsystemet där den ena delen av kommunen agerar kund hos den andra, men konstaterar att det är för tidigt att säga vart man är på väg. Ett annat positivt tecken i tiden är att civilminister Ardalan Shekarabi (S) har åtagit sig att göra någonting åt hela detta kluster av idéer som brukar kallas "New Public Management", han vill se offentlig sektor utvecklas med "tillit till välfärdsmedarbetarnas kompetens".

Här finns det som är allra viktigast med Lars Nelanders rapport, som har betydelse för offentlig verksamhet överallt i Sverige: en vädjan om att vi ska göra slut på den toppstyrning som är den genomgående komponenten i allt New Public Management-tänkande. Hela den svenska välfärdsverksamheten måste bryta med idén om att politiken ska befinna sig på ett tryggt avstånd där de kan skapa modeller, sätta upp mål och slippa påverkas av de som utför välfärdens verksamheter. Att skapa former för hur vi ska ta tillvara på "välfärdsmedarbetarnas kompetens" är helt klart Shekarabis viktigaste uppgift.