Ledare: Slösurfa utan samvetskval

It’s the never ending story. Då och då blossar den upp, debatten om föräldrars bristande intresse för sina barn, och nu är det tydligen dags igen. Kontentan av debatten är denna: den tid som tidigare ägnades åt att uppfostra friska och sunda barn ägnas nu åt smartphones och kvar blir vilsna ungar som blir ouppfostrade och osnutna och allmänt vedervärdiga. Föräldrar är fast i tekniken och barnen lämnas åt sitt öde. Det finns nästan inget mer provocerande än en förälder som sitter i lekparken med en telefon framför ansiktet. Det skulle väl i sådana fall vara att påstå att det inte är något fel med det alls. Vilket jag ändå gör.

Vi verkar leva i missuppfattningen att all tid vi föräldrar kan avvara ska läggas på att uppmärksamma våra barn. Att det är så föräldraskap har sett ut genom tiderna. Inte nog med att vi följer med barnen till lekparken, vi ska även studera dem när de leker. Inte nog med att vi flexar och pusslar med arbetstiderna för att barnen ska få korta dagar på förskolan, vi ska även se till att vi ägnar all vår uppmärksamhet åt barnen den lediga tid de har. För så var det innan smartphones och internet. Vår generation föräldrar är tydligen den första som släppt detta fokus på de heliga barnen till förmån för Facebook. Så låter det i debatten och eftersom föräldraskapet är fyllt av anledningar att ha dåligt samvete tar vi till oss detta och sväljer med hull och hår att vi är dåliga föräldrar.

Fast egentligen så minns vi ju hur våra egna föräldrar läste tidningen, såg på nyheterna eller pratade i telefon när vi ville leka. Eller hur vi ensamma cyklade till lekparken. Eller hur det inte var tal om att våra föräldrar skulle spela tv-spel med oss, det gjorde vi med våra kompisar. Och vi vet ju hur man förr, långt innan smartphones eller internet eller ens kabel-tv, hade lekhagar där barn lämnades för att mamma skulle ägna sig åt hushållsarbete. För faktum är att vi är unika i dag, vi föräldrar. Vi ägnar enorma mängder tid åt våra barn. Vi engagerar oss i deras liv till den grad att det börjar bli integritetskränkande. Vi dokumenterar mer än någon föräldrageneration före oss. Vi är med andra ord allt annat än enbart frånvarande blickar fastlåsta vid en skärm. Men vi är det också. Och det är okej.

I dag är vi alla individualister oavsett om vi vill det eller ej. Vi har blivit matade med att vi är vår egen lyckas smed och att våra liv är framgångsprojekt som vi ska arbeta med. Sen får vi barn och de blir våra nya projekt. Projekt lägger man ner tid på. Man uppoffrar sig. Man sätter det i centrum för att det ska bli riktigt lyckat. Och då duger det inte att vara frånvarande bakom en skärm, eller en tidning, eller ett diskberg. Då duger inget annat än fullkomligt fokus på barnet så fort möjlighet ges.

Men handlar det inte egentligen om vad barnet vill, kan man ju invända? Vill barnet helst ha en närvarande förälder eller en som sitter med blicken på en skärm? Jag skulle utan tvekan säga att barnet vill ha total uppmärksamhet varje vaken stund. Barn har ett omättligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Det ligger i deras natur. Omättligt betyder att det inte går att mätta. Därför borde vi sluta försöka. I stället borde vi sluta upprepa tidigare generationers förfasande över ny teknik och omfamna faktumet att vi kan följa med våra barn till lekparken utan att bli förlamande uttråkade på köpet eftersom vi har hela världen i vår smartphone. 

Låt barnen leka i fred. 

Keep calm and slösurfa on!