Jag hade nästan kommit överrens med mig själv om att vissa delar av min uppväxt för alltid skulle hamna i det förflutna. Vissa delar kommer jag aldrig att ta upp offentligt. Andra delar hade jag önskat att de tagits upp men aldrig hittat rätt forum för det.
Med tiden har jag hittat människor med samma upplevelser och ibland har det varit stunder av igenkänning. En välbehövd paus i fasadbyggandet. Men jag tänkte alltid att den stunden var privat. Ingen annan är intresserad av dessa berättelser. Ingen annan vill lämna plats åt dessa berättelser.
Istället vill man gärna bygga på stereotypen. Av ens kön, av ens klass, av ens etnicitet, av ens bostadsområde. Det är det alla vill se, så det är det du skapar. Aldrig de delarna du själv vill förmedla. De delarna du vet att andra känner igen sig i. De delarna du pratat om privat med vänner. De delarna som egentligen formade dig som människa.
Vi tjejer som växte upp bland höga miljonprogramshus. Vi blev tidigt tilldelade en berättelse att förmedla utåt. Vi var offer. Hårt hållna. Rädda för våra bröder. Drömlösa. Sköra. Och gillade uteslutande vita snubbar. Den bilden visades upp i medierna, i filmer, på teater.
När vi inte byggde på fasaden levde vi en vanlig vardag. Fast vanliga vardagar bland miljonprogrammen är ingen intresserad av. Vardagar äger bara medelklassen.
Sedan kom Evin Ahmad, skådespelerskan som i sin examensföreställning Bangaren på Stockholms dramatiska högskola tog upp just det. Hennes monologföreställning berättar om vardagen i Nystad. Ur hennes och hennes vänners perspektiv. Om karaktärer vi själva vuxit upp med fast med andra namn. Om tuggandet på bänkarna för att både fördriva tid och filosofera över livet. Om mobbing och drömmar. Om hatet mot grabbarna i området som började åka in mot stan för att träffa ”svenska” tjejer. Om ens första köp av stringtrosor. Inte en enda bränd bil. Inte en enda aggressiv ungdom med huvan som täcker huvudet och pratar om snuthat. Bara vardag. Men ur ett område och en karaktär jag för en gångs skull kände igen mig i. En vardag långt bort ifrån stereotyper. Och jag och andra som tagit sig från förorten till Dramatiska högskolan för första gången skrattade högt. Vår vardag hade ärats med en berättelse.
Framåt slutet tar föreställningen en vändning. Evin pratar om sin nutid. Och hur hon tydligt känner av att dessa stereotyper hunnit ifatt henne. Särskilt när det kommer till teaterscenen. För där bryter hon bilden man har av en rasifierad tjej ifrån förorten. Och att hon gör det är inte hennes egen förtjänst. Det är för att andra har tillåtit henne att bryta den. Och därför ska hon vara tacksam. Tacksam för att hon har fått en möjlighet att gå på en av Sveriges främsta teateRutbildningar. Tacksam över att hon blivit erbjuden en plats i finrummen. Tacksam för att man valt ut just henne att bli en del av dem. För det är så maktspelet fungerar. Går det bra för dig är det deras förtjänst. Går det dåligt har du bara dig själv att skylla.
När hon i slutet gav en känga åt alla som tvingat henne till tacksamhet så grät jag. Jag som bara minuter innan skrattade högst i hela salen. Jag grät mest för att hon var tvungen att ta med den delen i sin monolog. Att pjäsen inte kunde ha slutat med att fortsätta berätta vardagslivet från barndomen. Utan att hon alltid, alltid måste förhålla sig till att vara på en plats där hennes talang och blotta existens är villkorad. Och att hon inte är ensam. Att jag, min familj, mina grannar, mina vänner känner av den. Att vi alla står på en scen där vår existens är villkorad. Att vi ständigt förväntas vara tacksamma när vi får tillåtelsen att bryta oss ur våra stereotyper. Att vårt hårda arbete aldrig står över vår ”tur”. Men det är slut med det nu. För ju fler positioner vi intar, desto fler stereotyper kan vi krossa.
”Så därför tänker jag aldrig komma överens med er om något, vare sig er bild av vad ni tror er veta om min självbild och försöker förhålla er till det eller er tysta och ibland raka kommentar om att jag ska vara tacksam, för att jag har tagit mig upp hit, ner till en unken scen som stinker lögner”, säger Evin, fortsätter:
”Jag har ingenting att vara tacksam för och därför tänker jag fan aldrig vara tacksam för att få stå här. Jag står här för att jag valde det, ingen valde det åt mig. Slappna av, du är inte hotad, du är ett hot.”
