Föreställ dig detta, att Stefan Löfven på första maj kommer att ställa sig vid mikrofonen på Götaplatsen – ja, han ska tala i Göteborg – och rikta ett budskap inte bara till de tusentals som kommit dit, utan även till alla utanför landets gränser som kan tänkas vilja veta hur ett socialdemokratiskt framtidsparti formulerar sitt uppdrag:
”Mitt budskap till andra regeringschefer är att inte gå i fällan som innebär att balanserad budget blir ett mål i sin egen rätt.”
Föreställ dig att han underkänner den åtstramning som borgerliga företrädare ägnat sig åt och dessutom motiverat som oumbärlig, ansvarstagande, överlägsen.
Föreställ dig att han där och då medger att krona för krona-mentalitet är själva motsatsen till levande politik, att han framgent vägrar acceptera villkor som ger honom utrymme någonstans mellan minimalt och obefintligt.
Det behöver inte vara fel att ha en budget där utgifter svarar exakt mot intäkter. Men:
”Låt det inte fälla avgörande för du kan gå miste om möjligheter att låta din ekonomi växa – och hjälpa medborgare till välstånd – istället för att den faktiskt ska begränsas av överdriven stelhet.”
Föreställ dig. Svårt, inte sant?
Citaten här ovanför kommer inte från Stefan Löfven. De är hämtade från Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Han har börjat gjuta pedagogiskt fundament för den budget som hans liberala regering ska lägga fram i slutet av mars. Han kommer nämligen inte att krympa underskott. Hans avsikt är att satsa, att investera i Kanada. Även om det betyder att staten lånar.
Han är en speciell politiker, Justin Trudeau. Son till en premiärminister (pappa Pierre satt 1968–1979 samt 1980–1984) men utan uppenbara broilerskador. Snarare utstrålar han en slags febrig otålighet, som om han gjort sin analys och nu inte tänker slösa tid på den eller det som kan bromsa reformer som han vill genomföra.
Medierna älskar hans jämställda regering, att han personligen välkomnar syriska flyktingar, att han förstår allvaret med global uppvärmning (en väsentlig skillnad gentemot konservative Stephen Harper).
Men nu kommer en första budget.
Löften ska förverkligas. Samtidigt som tillväxten bromsar in. Alternativet vore att Trudeau beklagar, tyvärr kan bara ett enda av valkampanjens löften infrias, nämligen att budgeten ska balanseras till 2019. Därför uteblir i princip samtliga reformer. Men så kommer det inte att bli.
Av allt att döma – intervjuer med Trudeau själv och med hans finansminister Bill Morneau – fullföljer regeringen sina planer. Trots ett rejält underskott. Eventuellt motsvarande uppemot 200 miljarder kronor.
”Positiv politik”, så kallar Trudeau den plattform för ekonomisk stimulans – med kontrollerade underskott – som kanadensarna ställt sig bakom. Nu har förutsättningarna ändrats. Kanada behöver låna ännu mer. Till infrastruktur, till att utjämna klyftor. Bland annat.
Det är inte unikt att Kanada uppvisar underskott (49 av senaste 70 åren). Men det är unikt att dess premiärminister talar om underskott som en del av politikens dynamik, ett smörjmedel, inte något att per automatik frukta.
Hundratals miljarder … Fortfarande inte ens två procent av landets BNP. Och det har aldrig varit mer fördelaktigt att låna.
“Nedskärningar hade varit fruktansvärt för ekonomin”, säger Trudeau till Bloomberg.
Så, låna.
Inte för alltid, men när det verkligen behövs.
Det var den stora mänskliga katastrofen, med hundratusentals människor på flykt genom Europa, som i höstas till sist tvingade finansminister Magdalena Andersson (S) att göra ett undantag. Sverige ska äntligen låna.
”Det vore inte lämpligt att finansiera krona för krona”, sa Magdalena Andersson i Ekots lördagsintervju. Undantag eftersom behov och därmed kostnad inte hade kunnat kalkyleras på förhand. Men hon sa något annat också:
”Självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer.”
Vilja är en sak, åstadkomma en annan. Regeringen kan skapa utrymme. Måste. 700 000 bostäder behövs till 2025. 120 000 unga är arbetslösa. 7 000 miljoner kronor/år för att järnvägen inte ska haverera, enligt Trafikverket. Till exempel.
Krona för krona?
Trudeau-regeringens slutsats borde vara Löfven-regeringens.
Och givetvis hela den paralyserade, europeiska socialdemokratins.
