Vi får inte vara rädda för då har terroristerna vunnit. Om detta verkar alla plötsligt överens. Men jag är rädd. Jag är rädd för bomber och granater och gevär. Jag är rädd för terroristattacker. Jag är rädd för fundamentalister av alla de slag. Jag är rädd för samtiden och för framtiden. Jag är rädd för att så många vill att vi ska försvara demokratin genom att montera ned den. Övervakning, inskränkta medborgerliga rättigheter, en tummad asylrätt, en straffrätt som slår blint. Det är det väl värt om det kan explodera när som helst? Allt blir plötsligt möjligt efter de vidriga dåden i Paris och den hysteri som piskades upp under Säpos taffliga terroristjakt. I säkerhetens namn görs världen mer osäker. Ni säger att ni vägrar rädslan men det politiska samtalet styrs av panikens logik och reaktionära krafter utnyttjar det skickligt.

Vi får inte vara rädda. Men jag är rädd. Jag är rädd för att kriget mot IS förs med kluven tunga. Att Saudiarabien tillåts slinka undan. Att Turkiet (i utbyte mot att de blir EU:s nya frontlinje mot flyktingvågen) får hållas och slipper vidare kritik för sitt krig mot de kurdiska krafter som tar striden mot IS. Att PKK får fortsätta föra kampen utan att vi ger dem vårt stöd eller ens tar bort terrorstämpeln.

Jag är rädd för så mycket. Rädd för att västvärldens muslimdille gör att våldsgalningar med annan bakgrund inte sätts i ett politiskt sammanhang. Att det trots barnamord och veckor av mordbränder på flyktingboenden är svårt att ta ordet terrorism i munnen när det talas om högerextremister. Jag är rädd när jag läser vad rasister skriver på nätet: ”När terrorhotet hamnar på nivå ”5” så skjuter vi dem bara.”- Så skriver några. Dem, det är flyktingar alltså. Jag är rädd för att det bildas ett vi som exkluderar och bygger motsättningar i stället för broar mellan det brokiga vi som måste stå enade mot fascism i alla dess olika former.

Vi får inte vara rädda. Men jag är rädd. Mest av allt är jag rädd för att klimathotet nu återigen hamnar i skymundan. En vecka kvar tills klimattoppmötet i Paris. Ingenting tyder på ett avtal som är ens i närheten av att klara oss från katastrofala klimatförändringar. Om du hör en politiker som nämner klimatavtalet och ord som hoppfullhet i samma mening så ska du bli väldigt misstänksam. Det enda hoppfulla i sammanhanget är den växande klimatrörelsen som den kommande helgen marscherar över hela världen. I London, Berlin, New Dehli, Kampala och São Paulo. På över 2 000 platser i drygt 150 länder. Men inte i Paris. Där har regeringen bestämt sig för att förbjuda de stora demonstrationerna och andra politiska folksamlingar. Så tystas abrupt en rörelse och en del av den demokratiska processen kring toppmötet.

Jag är rädd att klimatrörelsens motarbetas helt avsiktligt. Shora Esmailian har i denna tidning på ett utmärkt sätt beskrivit Frankrikes tidigare försök att strypa klimatrörelsens mobiliseringar och hur de nu passar på. I säkerhetens namn såklart. Ironiskt nog är allas vår säkerhet just vad står på spel i de kommande klimatpolitiska förhandlingarna. Klimatförändringarna är politik. Våldspolitik. Säkerhetspolitik. En rå politik som skapar torka och matbrist och översvämningar. Städer som förloras i havet och andra som rasar av erosion. Färskvatten som förgiftas och ekosystem som krackelerar. Miljontals på flykt. Och naturligtvis: sönderfallande samhällen, konflikter, krig. Att Syrienkonflikten hänger samman med år av svår torka är ingen nyhet. Och det vi ser idag i form av klimatrelaterade konflikter och flyktingar är bara en västanfläkt av vad som komma skall. De politiker som fattar beslut om att låta detta ske håller måhända inte i några vapen men resultatet blir detsamma.

Vi får inte vara rädda. Men jag är rädd. Låt oss bli mer rädda. Det är inte en svaghet utan bara en mänsklighet. Vakta din rädsla från de mörkerkrafter som försöker utnyttja den. Släpp den fri. Dela den med kamrater. Gör politik och värme av den.