BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Napoleon anmärkte syrligt om att historia "är den version av förflutna händelser vi har beslutat oss att enas om". För mig är museers uppgift motsatsen, att vara en resurs eller en kulturell allmänning som gör det möjligt för medborgarna och forskare (och även turister för den delen) att läsa om, ifrågasätta och vrida och vända på kunskap om det historiska och samtiden. "Normkritik" kan självklart spela en roll i det, men min invändning mot ordet är att det är lite uddlöst, och kan föra tanken till att upplysning om normer i sig upphäver maktrelationer. Orden "kritik" och "maktkritik" duger ofta lika väl. Normer är i sig varken bra eller dåliga, det beror på innehållet, incesttabut är en norm precis som kött till alla måltider är det
Att en hätsk debatt om vådan av ett kritiskt perspektiv bryter ut – i synnerhet på museer – är ändå närmast absurt. Möjlighet att genom litteratur från olika tider och samlingar synliggöra vad som varit normerande på olika områden är poängen med museer. Kritik och genomlysning likaså. Det finns en föreställning om att direktiv att "verka i sin samtid" är en populistisk motsats till det. Motsatsen är i så fall att bara syssla med historien, men kunskapen om historien uppdateras jämt, och vad som är samtid i dag är historia senare.
Pudelns kärna är väl snarast: lägger regeringens politik locket på för kritik? Jag tror inte det. Allteftersom att diskussionen om kulturpolitiken fortlöpt har i alla fall en sak blivit långt tydligare: det handlar minst lika mycket om resurser som om direktiv. Flera kulturinstitutioner har budgetar som sväljs av marknadsanpassade hyror som fastighetsverket kräver. Det är verkligen ett fall av att statens ena hand inte tycks veta vad den andra gör. Om vi demokratiskt beslutat att ha en kunglig opera, ett modernt museum, ett världskulturmuseum och så vidare så ser jag inte vilka andra de bör konkurrera med om att betala en dyr hyra för fastigheterna – till staten som givit dem uppdragen från första början.
Ett av de starkaste minnena jag har av hur synen på historien omformulerats har kommit från institutioner. Hösten 2001 genomlystes medierapporteringen från och polisens version av händelseförloppet kring "Göteborgshändelserna" (kring EU-toppmötet) av forskare i film vid Göteborgs Universitet. I synnerhet polisens manipulation av material kring "skotten vid Vasaplatsen" smulades sönder, även av Uppdrag Granskning.
En institution som vågat gå in i vår akuta samtidshistoria på ett liknande sätt är Tensta Konsthall i Stockholm. Just nu pågår utställningen Fuel to the Fire av Natascha Sadr Haghighian om det så kallade Husbyupproret i maj 2013. Natascha Sadr Haghighian synliggör polisens och medias roll under det, och relaterar till tidigare upplopp och oroligheter internationellt, exempelvis i London 2011 och i Paris 2005. Hon tecknar bilden av en halvsekelgammal global trend av militarisering av polisen och polisiära svar på sociala problem som går tillbaka till hur polisens bemötande av svarta panterpartiets organisering i Kalifornien på 60-talet var fröet till de insatsstyrkor och Swat-teams (special weapons and tactics) som finns globalt i dag.
Om man likt Ola Wong tycker att en öppen fråga som "Var passar du in?" på Världskulturmuseets utställning Playground är att bli itutad vad man ska tycka, så är nog Fuel to the Fire betydligt starkare. Inte nog med att övervåld från polis i ett socioekonomiskt utsatt område tematiseras, kriminologen Leandro Schlarek Mulinari bjuds in för föredrag i samarbete med Stockholms universitet, det ordnas läsecirkel, filmvisningar och symposium i anslutning till utställningen.
Den påstådda konfliktlinjen i debatten om normkritik har från ena sidan formulerats som att fackkunskap får stå åt sidan för en normkritisk tvångströja. På Tensta konsthall är det närmast tvärtom: en tvångströja som ofta annars lägger lock på viktiga diskussioner om medborgarrätt har fått ge vika för att en fri institution helhjärtat släpper in maktkritik.
Jag önskar att fler konsthallar, museer, kulturhus och kulturinstitutioner landet runt vågade staka ut liknande projekt, inte om polisen och media, men om hur de egna platserna skildras och om hur makten ter sig.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
