Jag har skrivit det tidigare (7 juni) och jag skriver det igen: det är skattefrågan som är den viktigaste. Men det är också den svåraste för det är inte vänsterns planhalva. Här krävs det att vi spelar på bortaplan men ändå formulerar en offensiv mot lägre skatter.

Att vi konkretiserar en vision och att den inte är nostalgisk. Klarar vi detta? Jag skulle då inte göra det själv men jag tror vi kan lägga ett pussel, och presentera det som en helhet.

Aftonbladets ledarsidas skatteupprop som många skrivit under på fokuserade på skolan. Det är bra. Det är tydligt, konkret och säger var pengarna ska gå. Samtidigt behövs det kompletteras med en problemformulering om vad som inte var tillräckligt bra med den kommunala skolan när skatterna var högre och hur vi i framtiden ska komma tillrätta med exempelvis snedrekryteringen till universitet. För inte ens när Sverige var som mest jämlikt gick arbetarklassens barn man ur huse till universitetet.

I helgen hade Gemensam Välfärd en kampanjstart. I nio städer samlades människor för att ”sätta motståndet mot privatiseringar i centrum för debatten”. Gemensam Välfärd föddes ur Attac-rörelsen och har nu i kanske tio år väldigt flitigt arbetat med dessa frågor. Kampanjen är ett försök att bli en rörelse. Det är modigt att mobilisera istället för att bara skriva på Twitter.

Här finns också dess svaghet för då ställs också högre krav på den. Jag tycker exempelvis att det hela tiden har varit för vitt och för nostalgiskt. Gemensam Välfärd frammanar hos mig en doft av det gamla folkhemmet. Jag tror inte de står för det men de behöver skaffa sig nya allierade.

Jag skulle vilja se Kallak­demonstranterna, och Alby är inte till Salu som bärande delar av nätverket Gemensam Välfärd, glesbygdsfrågor och förortsfrågor måste få en större roll i kampen för ett annat Sverige. Företrädarna måste representera den mångfald Sverige är idag. Och det måste göras plats för fler sorts röster.

Vi måste höra både det passionerade talet för välfärd, de korrekta siffrorna, miljöaktivisterna och många fler. Fler måste bli bättre på att formulera sig med det tydliga syftet att skapa en mobilisering för högre skatter och bättre välfärd.

Någon som kan formulera sig är Fredrik Virtanen. Hade vi levt i USA hade jag misstänkt honom för att vilja göra politisk karriär. Med sin krönika ”Jag är inte så billig som du verkar tro, Reinfeldt” gjorde han allt rätt. Till att börja med ursäktade han sig inte, och formulerade samtidigt det som alltid varit grunden i ett välfärdssamhälle, att det finns människor som tjänar bra OCH tycker det är bra med ett välfärdssamhälle för att det gynnar dem.

Virtanen lyckades också förklara att han måste lägga de ”nya” pengarna han får på försäkringar i ett alltmer osäkert samhälle. Och han var konsekvent offensiv hela krönikan igenom.

Jag hoppas innerligt att Virtanen efter sin krönika blivit erbjuden att vara strategisk konsult åt både Socialdemokraterna och Gemensam Välfärd. Jag hoppas han säljer sig dyrt till den ena och billigt till den andra.