Själv har jag installerat en diskbänk som är över trettio år gammal, andra har ännu äldre. En rejäl diskbänk slits lite och ändå är omsättningen av dessa pressade mirakel i plåt faktiskt bara några år i snitt. Sen byts de vid nästa ombyggnad.
Och hamnar fel.
Några vänner åkte till sopstationen, de här institutionerna som ännu inte förtjänar namnet de gett sig själva – återvinningsstation.
Där såg de dessa blänkande plåtunder stå i rader och tänkte på romantiska utekökskvällar och sagt och gjort, de vände sig till den vänliga personalen och frågade om de kunde återvinna en diskbänk. Miljösmart och energismart – och därmed klimatsmart.
Men, som vi alla vet, får man inte återvinna på återvinningsstationer.
Man förvandlar nämligen en fungerande produkt till en sopa när man ställer in den där.
Den lyfts nämligen bort från sin nyttostatus och blir skräp.
Bortkastad är den förvandlad till ett problem som vi lägger miljarder på att lösa.
Mina vänner, envetna miljökämpar, envisades dock. Det finns inga logiska argument som kan motivera att inte en av diskbänkarna skulle kunna leva som nyttig sak ytterligare en tid.
Men så avslutas diskussionen med följande budskap:
– Om jag ger er tillåtelse så förlorar jag mitt jobb.
Och vem vill väl att det ska hända?
Hur kan en sopa som förvandlas till nyttighet vara ett sånt brott att den ska leda till arbetslöshet?
Det finns människor som dömts till villkorlig dom eller böter för att de tagit en något ratat och försökt göra det nyttigt igen. Motivet har då varit att man stulit något av värde, vilket är rätt märkligt eftersom poängen med en sopa är ju att det inte har ett nyttovärde längre. Det är ju sopor.
I själva verket återställer den nye användaren sopan till sitt värde – det är först när sopsaken slutat vara sopa som den kan stjälas som sak.
Men för att återställa värdet måste ju saken ut ur sopstationen.
I klimatdebatten säger de flesta numera – som om det var ett modeord – att vi måste ha en cirkulär ekonomi. Regeringen har just släppt ett program för det. Det är fina ord men få konkreta åtgärder.
Tanken är att vi ska imitera naturens cirklar, vi ska använda material och återställa material i en evig cirkel utan att skada helheten. En ko kan leva ett klimatsmart cirkulärt liv om den får leva där den kan göra nytta, alltså på äng och i skog, men den kan aldrig bli cirkulär inlåst i boskapsindustrins fabriker då utsläppen blir större än kolinlagringen. På samma sätt kan en människa leva cirkulärt om hen har ren förnybar energi, ren ekomat skapad med ren näring och i allt försöker återvinna material och återställa de skador man gör.
Problemet med det här är att vi samtidigt inte erkänner att allt detta är i direkt motsatsförhållande till den kapitalistiska ekonomin, en verklig cirkulär ekonomi kan bara skapas genom att få bort verksamheter som tar mer än de ger.
Cirkulär ekonomi handlar inte om att vara fattig eller inte ha resurser att skapa hem och transporter och mat utan det handlar om att sluta producera för att skapa maximerad vinst.
Det här senare hatar borgerliga klimatmedvetna förespråkare att man påpekar.
När man producerar saker för maximal vinst så innebär det att sakerna inte får stå i vägen för det gnagande konsumentmissnöje som måste skapas för att vi ska vilja köpa ännu mer. En varas produktionskostnad bör därför vara så liten så möjligt och priset upptrissat med stora kostnader i form av varumärke, reklam, mode och yta. (Tänk på hur bilar säljs i reklamfilmerna så förstår du vad jag menar.)
Det är helt enkelt viktigt för en sån ekonomi att varor ständigt blir föråldrade och det är centralt att reparation av en vara är orimligt dyr mot att införskaffa en ny.
Våra sopstationer är en skämskudde för vår ekonomi. Om människor kunde gå till sopstationen och hämta delar till nytt kök, hämta bräder som kasserats, kanske reservdelar till cyklar, ja då skulle färre diskbänkar och annat produceras, mindre vinster skapas och mindre förstörelse ske.
I själva verket har kommunerna politiskt beslutat att soporna istället ska vara ett råmaterial till ny produktion. De flesta sopor du lämnar in – även de som sorterats – bränns i Sverige i fjärrvärmen, det blir el och värme och det kallas energiåtervinning. Annat, som glas och metaller, görs till nya produkter.
De verkligt fungerande sakerna, de som skulle kunna åka några konsumtionsvarv till, är däremot ett hinder då de ifrågasätter vad i all världen vi lever för liv.
Det här gäller allt som vi som medborgare lämnar ifrån oss som något vi inte ska använda mer. Även en ny soffa i hyreshusets soprum är olaglig att ta hand om för någon annan. Har den väl passerat tröskeln och omvandlats till sopa är det fastighetsägarens egendom.
Egendom är stöld, heter det ju.
Så vad gör man? Jag ber mina vänner åka till Retuna i Eskilstuna. Där har man skapat en återvinningsgalleria, ett alldeles suveränt lokalt exempel på cirkulär ekonomi. I samarbete med Eskilstuna kommun får små butiker ta hand om det som bör cirkuleras.
Möbler, verktyg, lampor, led-tv och ... ja, i ett hörn står diskbänken.
300 kronor kostar den.
Den är nämligen omvandlad från sopa till en vara.