Men även om man kan trösta sig med att det nu öppnat sig djupgående sprickor i Alliansen – mellan ett frihetligt nyliberalt centerparti och ett alltmer konservativt moderatparti – går det inte att vifta bort fakta: Sverige vilar numera på en dyster berggrund av högerpolitiska stämningar.

Det går att förstå varför Miljöpartiet krympt eller varför socialdemokratin evigt står och stampar mellan 25 och 30 procent i väljarstöd, men det är långt svårare att förstå varför Vänsterpartiet inte växer. I princip gör Vänsterpartiet det mesta rätt: Man driver på regeringen mot fler välfärdssatsningar, kräver stopp för vinster i välfärden, talar mer om landsbygden än de flesta partier och efterlyser skattehöjningar för de övre skikten. Men något större resultat ger det inte.

I LO-kollektivet har, enligt senaste SCB-mätningen, Socialdemokraterna runt 44–45 procent av partisympatierna. Historiskt sett är det ett lågvattenmärke. I valet 1982 var det 71 procent av LO-medlemmarna som lade rösten på S, men det stora tappet kom under 90-talskrisen då stödet rasade ner till 53 procent. Det ökade lite grann igen efter de mest traumatiska åren – då det skars i välfärden och arbetslösheten periodvis var skyhög – men är alltså idag nere på runt 44 procent.

Det är dessa siffror som förklarar att urberget i svensk politik bytts från vänster till höger. Arbetarrörelsen och vänstern har på många sätt förlorat slaget om arbetarklassen – och då tycks det inte spela så stor roll vilka andra politiska dimensioner man utvecklat och trots allt blivit bättre på (jämställdhet och miljö/klimat). Socialdemokratins tillbakagång i arbetarkollektivet är idag detsamma som Sverigedemokraternas framgång i samma kollektiv.

Jag menar att det bara finns en framkomlig väg för att vända på det faktum att Sverige blivit ett högerland och har blivit det på djupet: Arbetarrösterna måste vinnas tillbaka. 

I en nation som Frankrike, som snart går till val, kan vi väldigt tydligt se vad det innebär att socialistpartiet tappat taget om arbetarväljarna. Idag är, tyvärr, Nationella fronten sociologiskt sett mycket av ett arbetarparti. Och när arbetarklassen väljer att gå högerut – ja, då går hela det politiska klimatet samma väg. Detsamma gäller USA: Demokraternas tappade arbetarröster (det behövdes inte så många) banade väg för Donald Trump.

De flesta attitydundersökningar brukar peka på följande: Arbetarklassen är, över hela västvärlden, mer konservativ i frågor som rör invandring, synen på homosexualitet, jämställdhet och olika familjefrågor än vad framförallt högre tjänstemän är. Sociologen Stefan Svallfors har därför talat om arbetarklassens ”mörka sida”. Men: I frågor som rör omfördelning eller vilja till statlig intervention är västvärldens arbetare, till skillnad från de högre tjänstemännen, istället obotligt radikala.

Hur ska detta hanteras av det parti, socialdemokratin, som fortfarande förblir nyckeln till att förändra själva den politiska berggrunden i svensk politik? Svar: Genom att dramatiskt mycket starkare föreslå fördelningspolitiska reformer och lika dramatiskt tala mycket starkare om klassklyftor och skenande ojämlikhet. Det är den enda möjligheten: Att fördelningspolitiken kommer i förgrunden. Socialdemokratin – och vänstern i stort – kommer inte att kunna borra i den politiska bergrunden om inte detta sker. Och märk väl: Om dessa frågor hamnar i förgrunden kommer det indirekt att bli lättare att driva politik på de områden där arbetarklassen inte alls entusiasmeras.

Hela denna strategi är dessutom djupt dynamisk. Jag tror nämligen att ett socialdemokratiskt parti som vågar gå till verklig offensiv när det gäller fördelningspolitiken, kan väcka andra sidor av medelklass och till och med övre medelklass till liv. Plötsligt kan de få större respekt för ett parti som vill något annat.

Som bekant hörs mycket lite av en intensifierad fördelningspolitisk dimension från socialdemokratin. Ledande partiföreträdare tycks rentav tro att mer tal om ”trygghet” – i meningen satsningar på försvar och polis – är en väg till arbetarklassen. Det är det inte. Ty i dessa frågor kommer borgerligheten och SD alltid att kunna bjuda över socialdemokratin och vänstern.

Sverige är ett högerland. Det står 60–40 till högern. Slaget om arbetarklassen är avgörande för att de där siffrorna ska jämna ut sig och det slaget kan endast vinnas med fördelningspolitik.