Men så kom en fråga där jag hajade till: Hur ofta känner du att du har energi och ork kvar vid arbetsdagens slut? Jag svarade sanningsenligt: ”sällan”. Svaret bottnar inte i att jag har en dålig arbetsmiljö, utan att 40 är väldigt många timmar på en vecka. Vem är inte slut efter en intensiv arbetsdag, vem är inte sliten?
Naturligtvis handlar det, sett till hela arbetsmarknaden, inte bara om timmar. Det handlar också om att organisationer slimmats och underbemannats, vilket påtagligt påverkar människors hälsa. Aldrig tidigare har så många varit sjukskrivna på grund av stress. Nära 800 personer dör i Sverige varje år av stroke eller hjärtsjukdomar som orsakas av arbetsrelaterad stress. Förslitningsskador och arbetsolyckor drabbar främst människor i LO-yrken.
Det hade inte behövt vara så. På 70-talet såg alla partier, utom Moderaterna, arbetstidsförkortning som ett naturligt nästa steg på en redan inslagen när 40-timmarsvecka just införts. Men det tog stopp. Tills nu? Nyligen kunde vi läsa i Expressen att Socialdemokraterna – möjligen – öppnar för kortare arbetstid med bibehållen lön. Inspiration hämtas från Nederländerna där man kan gå hem vid lunch på fredagar – eller Island som ska införa fyradagarsvecka.
Arbetet att titta på olika modeller för att gå ner i arbetstid med bibehållen lön leds av S-riksdagsledamoten Annika Strandhäll. I en intern rapport skriver hon, enligt Aftonbladet, att studier visar hälsofördelar med arbetstidsförkortning. Mer balans mellan arbetsliv och familjeliv ökar dessutom välbefinnandet. Kommer hon att få partiet med sig och få den att segla upp som toppkrav i nästa valrörelse? Det är faktiskt inte omöjligt. Frågan som länge varit stendöd, ser ut att vakna till liv. Socialdemokraterna borde rimligtvis ha kommit till insikt om att de behöver en höger-vänster-fråga. Och för att inte bli en blek kopia av högern behöver arbetarrörelsen tala om klass.
Nu kommer bastonerna även från fackföreningsrörelsen. I veckan gick fem fackförbund, som tillsammans samlar 850 000 medlemmar, ut i en debattartikel i Aftonbladet och kräver – kortare arbetstid. Debattörerna skriver: ”Vi har kommit till en punkt där vi behöver kraftfulla insatser för ett mer hållbart arbetsliv. Det är dags att dra nytta av den tekniska utvecklingen och utmana den över 50 år gamla 40-timmarsveckan.” Det är piggt – och nytt. Vi som bevakat fackföreningsrörelsen över tid och enträget ställt frågan om när en generell arbetstidsförkortning ska komma upp på dagordningen har i åratal fått undanglidande svar. Det har handlat om att annat är högre prioriterat. Rätten till heltid. Arbetsmiljön. Otyget med delade turer och hyvlade tjänster…
Men så plötsligt händer det. Antagligen spelar det roll att omvärlden – och samhällsutvecklingen – trycker på. Vi har tagit enorma tekniska kliv framåt och den så kallade produktiviteten har mer än fördubblats sedan 40-timmarsveckan infördes. Sverige är på väg att bli omsprunget av sin omvärld. I Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike är arbetsveckan redan kortare, och de senaste åren har storskaliga försök och satsningar på arbetstidsförkortning gjorts i till exempel Island, Spanien, Japan, Storbritannien och Nya Zeeland.
Vad har hänt i Sverige? 40-timmarsveckan har visserligen naggats något i kanten tack vare avtal om arbetstidsförkortning i vissa branscher. Men det betyder inte mycket. Istället för att minska arbetstiden har vi i praktiken gått i i motsatt riktning. Övertid, jour- och beredskapstid ökar och pensionsåldern höjs successivt vilket innebär att vi förväntas arbeta allt längre.
Jag tror att alla kan känna igen sig att vi är oproportionerligt utmattade efter en vecka som består av 40 arbetade timmar. Livet måste få innehålla ork och lust för annat, som fritidsintressen, vänner, familj… Vi kan inte nöja oss med att de superrika blir fler och allt rikare – medan alla vi andra sliter oss fördärvade. Därför är det dags att vi lyssnar på de radikalaste rösterna i debatten om arbetstidsförkortning. I en intervju med Kollega förra året uttalar sociologen Roland Paulsen det uppenbara, när han ska svara på frågan om hur många timmar det är rimligt att jobba per vecka: ”Sedan 1970-talet har vi fördubblat produktiviteten medan arbetstiden varit konstant. Så halvera arbetstiden, ungefär fyra timmar per dag.”