Håll i hatten för nu kommer ett citat av Taylor Swift. Hon sa nämligen en gång att ”den värsta sortens människa är den som får en att känna sig dum när man är exalterad över något”. Alltså: en ”mood killer”. En humördödare.
Det tänker jag på när jag ser hur tankar om bojkott av amerikanska varor möts av blöta filtar när ämnet diskuteras i sociala medier, även från progressivt håll.
Efter den senaste tidens utveckling i USA är det naturligt att demokratiskt sinnade människor grips av en vilja att agera. Därav har röster för bojkott av amerikanska produkter höjts – också det naturligt, eftersom de flesta människor inte har en journalistisk plattform eller ett mandat i riksdagen som medel för påverkan. Det man har är kollektivet och konsumentmakten.
Jag är inte så okunnig eller naiv att jag tror att Sverige, eller något land för den delen, är en isolerad ö i havet, frikopplat från det globala systemet. Och jag förstår så klart att den amerikanska ekonomin inte hänger på mitt val av ketchupmärke.
Men om man tror att det – omedelbar effekt i kronor och ören, dollar och cents – är folks ingång till en bojkott har man nog missförstått hela grejen, och kanske underskattat såväl befolkningens intelligens som dess möjlighet att påverka.
En viktig sak att komma ihåg är att bojkotter inte enbart handlar om direkt ekonomisk påverkan. På samma sätt som klimataktivister inte tror att en enskild motorvägsaktion kommer att minska utsläppen är syftet något annat, strategin mer komplex.
Att bojkotta handlar ju också om att göra det etiskt rätta: att stå upp för det man tror på, kanske för att man annars inte skulle stå ut. Det kanske inte leder till konkreta effekter i stunden (vilket ingen heller har påstått). Men det är inte samma sak som att det är oviktigt.
Och bojkotter kan bli ekonomiskt kännbara, om de organiseras på rätt sätt. Dessutom har de en tendens att påverka människors uppfattning om varumärken. Och jag behöver knappast berätta för er hur viktigt varumärket är för ett företags framgångar, inklusive de ekonomiska.
I en tid av sällan skådat behov av engagemang och motståndskraft ska vi akta oss för att släcka människors eld.
Historiskt har metoden även visat sig ha effekt inte bara på företaget som är föremål för bojkotten ifråga, utan också på andra företag: för att undvika att gå samma öde till mötes tenderar de att proaktivt förändra till exempel sina leveranskedjor eller sin personalpolitik när de ser att det stormar kring konkurrenten.
Men kanske är mitt främsta budskap ändå detta: i en tid av sällan skådat behov av engagemang och motståndskraft ska vi akta oss för att släcka människors eld.
Och jag vill betona hur förödande jag tycker att synen på individen som maktlös är. Precis som i klimatfrågan tycks många vilja göra en skarp uppdelning mellan system och individ, när dessa två i själva verket är hårt sammanflätade. Sedan kan man givetvis diskutera organiseringen: vem som tar initiativ, vilka lagändringar som är nödvändiga, och så vidare. Men det är både felaktigt och farligt att påstå att vi inte behöver det ena eller det andra.
Det kan kännas meningslöst att sluta flyga, men om hundra, tusen eller hundratusen personer slutar att flyga är det allt annat än meningslöst. Kollektivet består ju trots allt av individer.
Och den där symboliska innebörden som så många viftar bort som ”onödig” är i själva verket det som kan få människor att ändra uppfattning, kanske till och med beteende – och till slut måste politiken följa efter.
En eventuell bojkott av amerikanska produkter kommer antagligen inte att synas i försäljningsstatistiken, eller leda till att vår evigt USA-trogna regering plötsligt kritiserar Donald Trump.
Men det kan leda till att en kollektiv känsla av raseri omvandlas till handling, och rätt organiserad kan den föda nya tankebanor, kanske rentav nya produkter. Det utmanar status quo, och det är bättre än apati. Att tyst betrakta pågående dårskap är helt enkelt inte ett alternativ.
