Det mest uppenbara är att titta på vilka som fått hantera själva sjukdomen, alla de undersköterskor och sjuksköterskor som inte fått semester, tagit extrapass och fått jobba långt mer än sitt schema när sjukhusen gått upp i stabsläge. De som i våras fick applåder, men nu inte ens en gång får det. Övervägande kvinnor som stått i frontlinjen och tvingats möta smittan för sin försörjning.

Många kvinnor jobbar också med vård och omsorg utanför sjukvården. De som jobbar på äldreboenden, i hemtjänsten eller på förskolan kan inte sätta upp ett hemmakontor. Deras arbete är att möta, vara nära och ta hand om människor.

Den tudelade arbetsmarknaden har länge gjort att kvinnor kunnat avlönats lägre än män utan att bryta mot lagen om könsdiskriminering. Under pandemin har den också bidragit till att kvinnor i högre grad exponerats för både smitta och oro för smitta.

Under de senaste året har många jobbat hemifrån, mer eller mindre frivilligt. Även de som tvingas gå till jobbat under pandemin lever resten av tiden under den nästan-lockdown vi valt i Sverige. Den sociala isoleringen tär på oss alla, men för en del kvinnor är den smärtsam på riktigt. Som kvinnojoursrörelsen så ofta påpekar: ”En stängd dörr är förövarens bästa vän.” Nu har samhället stängt dörrar, med den omedelbara effekten att våld i nära relationer ökar. Samtidigt är det svårare för den som lever i en destruktiv relation att söka hjälp när hon tillbringar alla dygnets timmar i samma lägenhet som förövaren.

Pandemin slår mot kvinnors arbete och fysiska trygghet. Pengar och våld. Klass och kön. Det passar patriarkatet utmärkt. Och när det åter stärker sin makt ser vi all möjlig annan sunkighet rulla in i våg efter våg. Trots att metoo gav en hint om att det skulle straffa sig så är det som om miljontals kvinnors avgrundsvrål tystats av pandemin. Patriarkatets nyvunna styrka släpper fram det vi trott oss börjat mota bort. De senaste veckornas offentliga cirkus av misstänkta sexualbrottsförövare som talar ut är ett mörker, ett rikligt jävla mörker för oss som trodde vi hade kommit längre.

Men det går inte att se isolerat. Ingen dokumentär eller direktsänd pressträff sker i ett vakuum. Jag kan inte se någon bättre väg för att få bort sunkig brottsacceptans än att stärka kvinnors frihet och trygghet.

Vi måste tänka likadant vad gäller hotet om backlash för kvinnor som vid andra samhälleliga risker med pandemin. Det kommer krispaket efter krispaket till näringslivet för att stävja hotet om minskad produktion och ökad arbetslöshet. Det är bra. Det är så vi ska hantera gemensamma resurser i konjunktursvackor. Men också den feministiska konjunkturen är dalande.

Det krävs ett feministiskt krispaket för att motverka pandemins effekt. Ett krispaket som innehåller kraftigt höjda kvinnolöner, stärkt stöd till socialtjänst och kvinnojourer, lagstadgad rätt till heltid, fasta anställningar och schysta villkor på jobbet och en fortsatt utbyggd generell och allomfattande välfärd, få saker har varit så viktigt för kvinnors frigörelse som välfärdssamhället.

Men det är ju bara vanlig sossepolitik, kanske någon tänker. Jo, kanske det. Det är ju inte omöjligt att lite mer massiv sossepolitik skulle vara bra för det här landet. Både för jämlikheten och jämställdhetens bästa. I vart fall är jag hundra procent säker på att ett feministiskt krispaket för frihet från ekonomiskt och fysiskt förtryck är helt nödvändigt.

Så kan vi grundligt och hållbart slå tillbaka mot de gubbslemmiga effekter av pandemin som trängt upp från sina hålor.