Med en utredning tillsatt av Socialdemokraterna som grund kom LSS-reformen till 1993 och lovade statligt stöd till dem som har stora behov av assistans. Lanserade rättighetslagstiftningen gjorde socialministern Bengt Westerberg (dåvarande Folkpartiet) och aktivisten Adolf Ratzka.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Som alltid är aktivismen viktig för att vinna och behålla rättigheter. Protester och uppmärksammande måste hållas vid liv för att vi inte ska bli av med dem.

Lokalt märks inte minst Göteborgskooperativet för Independent Living, GIL, som skapat uppmärksamhet på en rad olika vis, i förra veckan tejpade de upp små minnesmärken efter Stephen Hawking nära kunskapscentrum på stan.

Sedan Försäkringskassan fick det ytterst tveksamma uppdraget att hindra en eventuell ökning av antalet timmar för personlig assistans har aktivisterna blivit många. Fler än vanligt. Gång på gång förevisas hur fungerande familjers vardag rasar i takt med att Försäkringskassan skurit i timmarna.  

Efter den dom i somras som avgjorde att fler skulle få än färre assistanstimmar genom att timmarna måste planeras, så har otaliga familjer vänt ut och in på sin vardag i offentlighetens ljus för att uppmärksamma vikten av ett extra par händer.

Försäkringskassan gör det de får i uppdrag. Regeringen har tillfälligt stoppat delar av den kritiserade nya praxisen, men många kräver mer långtgående åtgärder.

Staten må ha hoppats på att billigare system än personlig assistans ska spara in pengar, men det ska inte gå obemärkt förbi att försämra vardagen för dem som lovats hjälp. Pröva tanken att backa i andra former av kollektivt finansierad trygghet. Som föräldraledighet. Fri sjukvård. Barnomsorg.

För de individer med anhöriga som berörs av indragna timmar är det en fråga om att kunna vara deltagande samhällsmedborgare. Att kunna träffa vänner och familj. Ha relationer. Det är milt sagt inte ett område som har råd med försämringar. Många med funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden och bland unga vuxna är det dubbelt så vanligt att vara utan både arbete och studier. Allt färre som söker aktivitetsersättning för första gången beviljas det.

Myndigheten för delaktighet släppte nyligen sin årsrapport för 2017. Om man läser den med utgångspunkten att assistent skulle kunna saknas så framkommer till exempel en rad vårdrelaterade problem. Det kan gälla att boka besök, att bli förstådd och lyssnad på, få rätt vård och att alls komma iväg. Sämst är det för kvinnor. Överlag poängterar rapporten att människor med funktionnedsättningar är en blandad samling, men generellt har sämre delaktighet än övriga. Hushållens ekonomi är också betydligt sämre än genomsnittets och klyftan ökar. Stödbehoven är direkt kopplade till levnadsvillkor och delaktighet.

Också slutbetänkandet från Kommissionen för jämlik hälsa som kom förra året gör direkta kopplingar mellan funktionsnedsättning, delaktighet i samhället och hälsa.

Tyvärr ser de återkommande etiska argumenten inte ut att bita tillräckligt på regeringen, men det brukar hotande maktskiften göra.

I höstas initierade Alliansen i Göteborg en utredning om vad det indragna statliga stödet inneburit för kommunen och kan innebära framöver. Kristdemokraterna nationellt ser ut att göra valfråga av det, liberala Westerberg är ute och debatterar frågan och kanske tar även Vänsterpartiet chansen när målet står öppet. Ska Socialdemokraterna verkligen ställa sig emot?

Backa på en gång, sätt in behövliga insatser mot fusk och välfärdsprofitörer om ni vill spara pengar, men kanske måste man våga yttra att det är sådant här vi behöver skattepengar till. Gör vad som krävs, men ryck inte rättigheter. Det finns betydligt bättre strider att ta.