Det är frivilligt på papper men tvunget i praktiken.  

Det kan även vara farligt. 40-60 personer dör årligen på jobbet i Sverige och 3 000 dör i förtid varje år av arbetsrelaterade sjukdomar. Det sker nästan 40 000 arbetsolyckor årligen med sjukfrånvaro. En fjärdedel av alla sysselsatta lider av arbetsorsakade besvär som trötthet, värk och ångest.

För samhället är arbetet förstås avgörande. Det kan därför verka märkligt att så lite politisk debatt handlar om hur det ska planeras, organiseras och utföras. Inte minst när så många står utan försörjning, reallönerna kollapsat och klimatkrisen kräver en översyn av hela ekonomin.  

Men det har sin enkla förklaring. För när kapitalismen och lönearbetet inte får ifrågasättas är tankeutrymmet stängt.

Äganderätt och näringsfrihet är fina ord som varje tillträdande regering och anständig ledarsida måste buga för – vilket betyder friheten för en minoritet att förslava och exploatera andras arbete. Dessa rättigheter erkänns också av arbetarrörelsen.

Den svenska modellen bygger på att makten över arbetet och arbetets resultat överlåts åt kapitalägarna, vilket staten och facken säkrar upp med några mindre reservationer.  

Ordningen är så inpräntad att till och med språket korrumperas, som när köparen av arbete kallas ”arbetsgivare”. Det är svårt att föreställa sig något annat trots att följderna av kapitalets diktatur överväldigar oss.

För hur går det egentligen? Hur mår vårt arbetsliv?   

459 000 får inte alls vara med. Arbetslösheten var över åtta procent tredje kvartalet, vilket är den högsta på tio år. Sverige är tredje sämst i EU men denna katastrof möts numera med tystnad.

Där arbetstid tas i bruk sker en stor tillväxt av den privata tjänstesektor som svarar mot kapitalets behov av kortsiktig lönsamhet och överklassens konsumtion. Resurser avleds från breda samhällsbehov för att istället gå till företagstjänster och finans, väktare och arbetsförmedlare, jurister och konsulter.  

Men arbetslivets svåraste kris växer i industrin, där företagen varken kan fortsätta som förr eller revolutionera sig.  

Ledarskapet är avlägset och desorienterat. Svårigheter att klara basala uppgifter i produktionen leder till ökad press på arbetarna. Digitala hjälpmedel skräddarsys för kontroll uppifrån istället för att utrusta den yrkeskunniga personalen.  

Utförarna blir dessutom färre och byråkraterna fler när affärsmodellen skiftar från varuproduktion till räntesökeri. Northvolt, som knappt producerat något, har fått över 200 miljarder kronor i investeringsmedel. Vem bryr sig då om batterier, kullager och mediciner?   

Det är den svenska modellen i en sista förvirrad form. Tidigare kunde facken stärka upp kapitalägarna genom att vara företagens medorganisatörer och rådgivare. De kunde lyssna av och mobilisera arbetskraften, avleda missnöje, legitimera det illegitima.  

Men nu har fackens ledare sjunkit så långt ner i styrelsefåtöljerna att banden till verkligheten kapats.  

När Paulina Brandberg (L), då biträdande arbetsmarknadsminister, kommenterade ökningen av dödliga arbetsolyckor, betonade hon individens ansvar och behovet av fler skyddsombud. Ett eko från företagen som uppenbarligen ogillar sitt ägaransvar.

Då borde de kanske lämna över det? Med starka mandat, rätt budget, engagemang från golvet och tillgång till specialister skulle landets 50 000 skyddsombud kunna trygga arbetsplatserna. De har både kunskapen och intresset.  

Det vore ett första steg mot att de som arbetar också har makten över arbetet. Efter det kommer full sysselsättning, storstädning av ekonomiskt slöseri och omställning av industrin.