Kanske har du samtidigt upprörts över skövlingen av regnskogen – utan att reflektera över att samma sak sker i Sverige.

De senaste åren har debatten om regnskogsskövlingen, med rätta, varit intensiv. I den brasilianska delen av Amazonas har skövlingen av regnskog ökat dramatiskt det senaste året, visade studier från Brasiliens rymdmyndighet tidigare i sommar. Och i skuggan av coronapandemin har skövlingen av Amazonas regnskog nu trappats upp ytterligare.

Amazonas – världens största regnskog – är inte bara hem åt urfolk och djur. Skogen är även avgörande för att bekämpa klimatförändringar.

I ljuset av detta har en bojkottkampanj mot svenska Oatly just lanserats, ett företag som marknadsför sig som klimatmedvetet med hög hållbarhetsprofil. Havredrycksproducenten har tagit in nästan två miljarder kronor från en investerargrupp ledd av Blackstone Group, världens största kapitalfond och hårt kritiserad för att investera i bolag som skövlar regnskog i Brasilien.

Visst är det viktigt att vi sätter ljuset på sådant. Och när EU snart ska avsluta ett handelsavtal med länder i Latinamerika, inklusive Brasilien, måste vi ställa krav med hänsyn till Europas gröna deal (handelsavtalen får inte strida mot klimatmålen).

Men medan vi trappar upp kritiken mot regnskogsskövling i andra delar av världen – låt oss inte glömma bort skövlingen av den svenska naturskogen.

Sverige har ett lågt satt mål, att uppnå 17 procent skyddad skog (Nagoyamålet). Vi har visserligen tagit några myrsteg i rätt riktning sedan 1980-talet, då skogsskyddet kunde räknas i promille. Men att vi idag ligger på högst tre procent officiellt skyddad produktiv skogsmark nedanför fjällskogen, är undermåligt. Den svenska omhuldade skogsbruksmodellen med frihet under ansvar och därtill en tandlös skogsvårdslag (frikopplad från miljöbalken och i en gräddfil skräddarsydd för skövling) har i årtionden visat att det inte räcker. Det som sker är ett regelrätt rofferi och inte alls olikt skövlingen av Amazonas eller Borneos regnskogar.

För modellen bygger i grund och botten på samma princip: att hugga ner ursprungliga naturskogar som sedan ger plats åt plantager med växtförädlade träd. Dessa är monokulturer av ett dominerande trädslag där alla träd har samma ålder och sedan kallas det för ”skog”. Dessutom ytterst sårbar för skogsbränder.

I sommar har mina vandringar i skogen gett mig ett nyvaknat intresse. Jag har läst på. Och jag har insett att endast spillror finns kvar av den svenska naturskogen där våra utrotningshotade arter såsom lövskogens vitryggiga hackspett, tallurskogens kritporing (vedsvamp) eller den gamla granskogens vitkantade svartspik (lav) kan leva.

Detta är inte bara ett problem för den biologiska mångfalden – det är i lika hög grad ett klimatproblem. För de gamla naturskogarna lagrar oerhörda mängder kol. När de kalavverkas blottas marken, och utan trädens solfångande och skyddande kronor och svamparnas kontakt med de levande trädens rotsystem börjar en snabb nedbrytning av det lagrade kolet i marken vilket släpps ut i form av koldioxid.

En enig forskarkår vet vad som behöver göras nu: Stoppa avverkningen av skog med höga naturvärden, mer skydd (20 procent) och betydligt bättre miljöhänsyn på brukad mark.

Miljöhänsyn är att förbjuda kalhyggen och avverka kontinuerligt istället. Då minskar utsläppen rejält och den biologiska mångfalden behålls.

Det är nu eller aldrig! Större delen av den gröna infrastrukturen är redan slagen i spillror. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.