Dagen efter valet, i måndags, kände jag mig egendomlig till mods. Det har aldrig hänt att jag inte antingen jublat eller drabbats av ilska efter ett val, men nu kände jag bara en stor tomhet. Vad håller på att hända med oss? Med Europa? Vi hade köpt champagne för att kanske fira en rödgrön seger eller att Fi valdes in i riksdagen, men den ligger kvar i kylskåpet. Det fanns ingenting att fira, utom att Fi fick fler röster än Sverigedemokraterna i Stockholm, välsignade stad, och att de unga i Sverige, om de fått bestämma ordnat en valseger helt i min smak, med stark vänster, starkt Miljöparti och Fi. Det inger i alla fall en smula hopp inför framtiden. Men ”de vuxna” lade sig som en fet filt över valresultatet.

Ungefär tretton procent, olyckstalet, röstade på Sverigedemokraterna. De bryr sig inte om att Jimmie Åkesson är snudd på spelmissbrukare – tänk om det varit Löfven? Idén att rösta på en partiledare som lägger närmare en halv miljon på spel och dobbel vore otänkbar, om det inte gällde Sverigedemokraterna.

Eller att flera av SD:s politiker av Expressen avslöjats som hetsare mot medmänniskor, som under täckmanteln SD, uppstyrda i kostymer, mannekängar som rumsrena medan de i hemlighet bedriver hets mot folkgrupp på nätet. En hel del ”vanliga, hyggliga” människor överser tydligen med det och röstar på dessa kostymskurkar för att visa sitt missnöje. Det löser en gåta. Hur var det möjligt att så många ”vanliga, hyggliga” människor röstade på nazisterna i Tyskland 1933 när nationalsocialisternas våldspolitik redan var avslöjad? Det är i en annan kategori men mönstret upprepar sig. Antagligen ville de ha en slägga att rikta mot etablissemanget och då övergav de idéerna om mänsklig anständighet och lät brottslingarna bli deras slägga; en taktik som alltid, till slut deformerar väljaren. SD har iklätt sig rollen som martyrer och vad de än gör sig skyldiga till så gestaltas avslöjaren som skurken. 

Jag känner en kvinna som har det mesta: en underbar våning i Sverige, ett eget hus att semestra i ett soligt utomlands och som lever ett mycket priviligierat liv. Men varje gång jag stöter på henne är hon djupt missnöjd, arg över ”tiggarna” som deklasserar hennes gator och stör hennes sinnesfrid, och hon är förbannad på att ”vi” – Sverige – låter oss ”invaderas” av flyktingar. Hon är en av de moderater som har gått över till SD, för att de ska skapa ordning och reda, renhet och frihet. Det vill säga frihet från att konfronteras med ”de andras” lidande: rätten att få leva detta priviligierade liv ifred, utan påminnelser om att andra går under; en av de trettio procent före detta moderatväljare hos SD. Allt som berättas om SD:are avfärdar hon som förtal.

Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs snabba fanflykt från det sjunkande M-skeppet är besynnerlig och oroande. Borde de inte stannat kvar och stöttat sina medlemmar och i opposition kämpat för sina övertygelser och konsekvenserna av sina ”reformer”? Nu verkar M stå för Marknadsplats; en valplats dit nästa gäng kan dra in med nytt PR-folk utklädda till politiker och sätta igång en ny välfinansierad kampanj. Och vad kommer de ny-nya Moderaterna att göra för att få tillbaka ”sina” SD-väljare?

Stormedierna behandlar valutgången som en för dem arrangerad dokusåpa, precis som de behandlade valet. Vem ska hämnas på vem? Ska Sjöstedt hämnas på Löfven? Annie Lööf och spillrorna av alliansen på Fridolin och de rödgröna genom att fälla budgeten? Ska Jimmie Åkesson hämnas på alla? Hur ska det gå för fångarna på fortet? Ni hör själva. Partier, ideologier och människors övertygelser och förväntningar på framtiden reducerade till Big Brother. Det anstår varken politiker eller media att behandla demokratin som ”Spelet”. 

För att pigga upp oss alla i denna oroande tid kommer här ett citat från Karl Krauss, som gav ut tidningen Die Fackel i Wien fram till 1930-talet. Han var borgerlig, liberal, inte sällan reaktionär och den mest briljanta journalist som funnits, då när de politiska orden ännu betydde något. Han hade fått ett brev från en kvinna i stil med den välbeställda, exmoderata SD-kvinnan ovan, som klagat på ”patrasket”. Krauss svarar:

”… vad jag anser är att kommunismen som realitet bara är en reaktion på er egen livsförtrampande ideologi och i alla fall benådad med ett idémässigt långt renare ursprung: ett perverterat motmedel för ett på idéplanet långt renare ändamål – fan ta dess praktik, men kommunismen själv må Gud bevara som ett ständigt hot över huvudet på dem som tronar på detta livets goda och helst skulle driva alla andra ut till hungerns och den fosterländska ärans fronter för att med den trösten att livet inte är det högsta goda försvara deras gods och guld åt dem. Gud bevare den åt oss, så att detta pack som redan tappat huvudet av skamlöshet inte blir ännu fräckare, och så att detta sällskap av exklusivt njutningsberättigade som menar att den dem lydnadsskyldiga mänskligheten fått kärlek nog när den fått deras syfilis – så att detta pack åtminstone måste gå till sängs med en mardröm!”