När USA:s klimatsändebud John Kerry för en tid sedan fick frågan om han var beredd att medverka till en särskild fond för att bekosta skador och förluster för klimatkatastrofer som drabbar den fattiga världen, svarade han på en presskonferens: ”Jag tänker inte känna någon skuld.” Just frågan om en fond för skador och förluster har nu ändå äntrat klimatoppmötet i Egypten som startade i helgen. Och den lär nog bli explosiv.
Det finns ingen som helst tvekan om vilken del av världen som bär det stora historiska ansvaret för de enorma koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären. Industrialismen föddes i Europa. Den Stora Accelerationen efter andra världskriget – med våldsamt ökade utsläpp av såväl miljögifter som koldioxid – ägde rum i västvärlden. En kontinent som Afrika står för några få procent av de utsläpp som historiskt har gjorts. Fattiga människor i Latinamerika eller Asien orsakar knappt några utsläpp alls med sin livsföring. Samtidigt är det de allra fattigaste länderna som drabbas svårast av de klimatrelaterade katastroferna – med Stilla havets önationer eller stora delar av exempelvis Bangladesh, på väg att slukas av de stigande havsnivåerna, som det mest extrema exemplet.
Men skuldfrågan är inte helt enkel. Är för det första något vunnet på att människor i den privilegierade delen av världen går omkring och känner sig skuldmedvetna? Det finns psykologer som hävdar att detta att gå omkring med skuldkänslor enbart är förlamande och därmed är direkt kontraproduktivt i klimatfrågan. Så är det nog ofta. Den som rakt av anklagas för att vara skyldig till en katastrof ryggar nog tillbaka och förnekar problemet och sin delaktighet än mer. Än värre är att när skuldfrågan ställs på det här sättet mellan den rika och den fattiga världen är risken stor att de rika eliterna – makthavare, politiker, bolagsherrar – i utvecklingsländerna smiter undan sitt ansvar. Det är väl också ungefär det som Kina hoppas på.
Våra postkoloniala teoretiker lyckas således aldrig svara på frågan om inte en rik kinesisk eller indisk kapitalist är lika illa för världen, lika mycket utsugare av arbetare och förstörare av klimatet som en vit kapitalist i den rika världen. Så är det ju verkligen. Och för varje år, när de nyss fattiga länderna växer i ekonomisk styrka, blir det mer och mer så. En tysk eller brittisk eller svensk låginkomsttagare framstår som närapå miljöhjältar i jämförelse både med sina inhemska eliter och eliterna i utvecklingsländerna.
Frågan om nyttan med skuldkänslor är inte enkel att svara på. Men själv måste jag på frågan om skuld i slutändan svara: Ja. Ja, det är i sista hand bra om människor i västvärlden känner skuld för den klimatkris som nu skenar och för de utsläpp som bara blir värre och värre. Ty den som känner skuld får ett starkare motiv att ändra sitt beteende, på det personliga livsföringsplanet eller, vilket i slutändan är viktigast, genom att lägga sin politiska röst på ett parti som tar klimatfrågan på allvar eller engagera sig i någon förening som slåss för klimatet.
Dessutom måste det rimligen vara så att om skuldfrågan när det gäller historiska utsläpp med eftertryck kommer upp på agendan så blixtbelyses orättfärdigheten i den rådande världsordningen. Praktiskt taget ingen normal människa kan förneka den rika världens historiska klimatskuld, även om man skulle önska att fler också konstaterade den skuld som en evigt expanderande kapitalism har. Och även de enorma klassklyftorna och därmed skillnaderna mellan olika samhällsskikt i de rika länderna i väst mär det gäller utsläpp, kan bli mer iögonenfallande när de observeras via skuldkänslorna för klimatkrisen.
Skuld är en känsla som kommer när man inser att man gjort fel. Det är en av de mest naturliga känslor en människa kan ha. Men tvååringen, hur rika eller mäktiga föräldrar hen än har, kommer inte och ska heller inte känna någon skuld i den fråga jag här tar upp. Men till slut är den tvååringen 18 år och myndig. Om hen då har skaffat sig något slags medvetande om hur det står till på planeten så kan hen inte längre undkomma skuldkänslorna.
Jag själv undkommer dem inte. Det är bland annat därför jag skriver den här ledaren.
