I Strandhälls fall råder ingen tvekan om att hon förmår reda ut situationen utan större ansträngningar, vilket är mycket bra.
Men vi borde ägna en tanke åt att svenska hushåll toppar den europeiska låneligan – vi överträffas endast av danskarna. Skuldsättningen bland privathushåll har dessutom ökat sedan 90-talet. Den bakomliggande orsaken är främst prisökningen på bostadsmarknaden, men det blir allt vanligare att unga hamnar hos Kronofogden. Myndigheten signalerade i början av året om en dramatisk ökning av unga vuxna som vänder sig till dem för att få hjälp med skuldsanering.
Just unga vuxna skiljer sig från föregående generationer som lånat till sina bostäder. En stark bidrag orsak till överskuldsättningen hos unga är så kallade konsumtionslån – lån för ren konsumtion. Det rör sig ofta om “snabblån” utan krav på säkerhet, eller avbetalningsköp med mycket höga räntor. Ibland kan räntan vara så hög som upp till 40 procent.
Att inte klara av att betala tillbaka blir därför oerhört dyrt, både ekonomiskt och i form av stress och hälsokonsekvenser. Hälsotalen bland individer med stora skulder är så låga att Kronofogden beräknar samhällskostnaden till 30-50 miljarder kronor om året i form av sjukvårdskostnader och uteblivna skatter.
Med andra ord skulle alla tjäna på en sänkning av privathushållens skulder.
Men det finns otaliga sätt att försätta en människa i skuld – exempelvis massiv konsumtionshets och influencers som saluför hela livsstilar, aggressiv marknadsföring för lättillgängliga lån och kreditköp av modellen ”köp julklappar nu, betala till påsk”. Här finns även en underlåtenhet att bygga rimligt prissatta hyresrätter och en permanent bostadsbrist.
Kring detta finns en hel industri av finans- och inkassotjänster vars affärsidé i praktiken är att tillskansa sig andelar av en individs framtida löneinkomster. Via löften om “100 000 direkt in på kontot” lockas du att pantsätta din arbetsförmåga under lång, lång tid.
Bakgrunden till att det ser ut så här är 80-talets sjunkande tillväxt och därmed en ökad press på välfärdsstaten. OECD-ländernas medelklass ställde krav på sänkt beskattning. För att ersätta inkomstbortfallet började staterna istället låna pengar till välfärden.
Resultatet blev en exploderande finansmarknad som kom att konkurrera med medborgarna om skatteintäkterna. Statens dilemma blev att väga välfärdsinvesteringar mot återbetalningar av statsskulden. I praktiken innebar detta en begränsning av demokratins möjligheter att styra ekonomin, och en förflyttning av resurser nedifrån och upp.
Vilket i sin tur gav upphov till en blomstrande industri kring skuldsättning av privathushåll.
Vi lånar privat till det som lönen och välfärden inte räcker till för. Här utgör bostadsbrist och skenande bostadspriser ett paradexempel som dessutom är gynnsamt för individer som ser värdet på sina investeringar stiga under förutsättning att bostadsbristen kvarstår, och att politiken fortsätter att gynna dem i förhållande till individer som bor i hyresrätter.
I andra änden av spektrat finner vi individer med låga inkomster. Det är också dessa som drabbas hårdast av lånekulturen och riskerar att hamna hos Kronofogden. I Sverige har ungefär 35 procent av den vuxna befolkningen mindre än 14 000 kronor att röra sig med varje månad efter skatt. Men de utgör mer än hälften av alla som har en enskild skuld hos Kronofogden. Här finns nästan inget skydd för individen förrän det är försent, och vägen tillbaka är ingen enkel process. Skuldsanering är ingen quick fix på samma sätt som “100 000 direkt in på ditt konto”.
Vägen tillbaka innebär i princip en löneutmätning där individen måste klara av att leva på existensminimum under en längre tid. Denna samhällsservice ligger inte på finansinstitutionerna att tillhandahålla eller bekosta. Det får staten och kommunerna göra, tillsammans med redan pressade individer. Det är också staten och individen som får bära kostnaderna för nedsatt hälsa och därmed påverkan på individens inkomster.
I den skuldindustri som lockar unga vuxna att inteckna sin framtid för ett par partyhelger i Berlin finns ingen vördnad alls för människan. Därför behöver den regleras. Men för att bryta skuldcykeln behöver vi framför allt en demokratisk styrning av ekonomin. Det hoppas jag att Strandhälls kollegor i regeringen håller med om.
För tanken med socialdemokratisk politik kan ju knappast vara att resursstarka individer enkelt betalar av sina glömda räkningar medan människor med låga inkomster riskerar utmätning och en halv livstid på existensminimum.