När en människa drabbas av en olycka, börjar en helt annan sida av samhället uppdaga sig. Om detta berättar Lisa Bringegård i den självbiografiska boken ”Räkmackan – hur kunde en socionom bli uteliggare?”, Hon arbetar själv som socialsekreterare i Småland när en kombination av faktorer gör att allt börjar gå snett. Hon får ingen introduktion på arbetet och sätts att ha ansvar för placeringar av utsatta barn, när hon invänder mot hur beslut om barnen fattas blir hon utfryst av chefen. I samma veva blir hon av med sitt andrahandskontrakt och diverse diagnoser börjar göra sig påminda. Två år senare är hon uteliggare i Stockholm och själv klient hos socialtjänsten. Hon sover i hissar och äter överbliven mat på brickorna från donken.

Det är skrämmande att se hur lätt det är att falla igenom, hur lite som krävs, och hur annorlunda samhället ser ut när man gjort det. För när Lisa sitter på andra sidan bordet på socialtjänsten, uppdagar sig maktens baksida för henne. Där beslut kan fattas godtyckligt och beroende på personkemi, där man inte kan klaga och där ju mer traumatiserad man blir, desto svårare är det att göra sin röst hörd och bli förstådd. Snart hamnar man i alienationens algoritm: ju värre övergrepp en människa utsätts för, desto mindre trodd kommer hon att bli. För de som bestämmer i samhället tycker bara att allt hon säger låter så konstigt och överdrivet att det inte kan vara sant, det måste vara en överdrift eller, om det stämmer, ett undantag!

När en människa hamnar i den situationen, börjar hennes syn på samhället förändras radikalt. Även tilliten till vänner påverkas – för det är en sak att ha vänner till att gå och fika med och en annan sak att be dem om hjälp. Den som inte har någonstans att bo kommer uppleva svek på svek på svek, men kommer ändå inte ha råd att kasta bort sin tillit, för varje nytt hopp blir en möjlighet, som sedan också kan leda till ett nytt svek. I slutändan kan det forma en nattsvart och paranoid livssyn.

I mångt och mycket är det en klassfråga, men det behöver inte vara det. Det kan också vara en fråga om slumpen. Sjukdom, närståendes plötsliga död, alkoholism, diagnoser eller utsatthet för våld kan drabba även de övre skikten. En sjukdom som leder till ett beroende, en psykisk sjukdom som gör att man tappar fästet i livet. Vissa människor lever hela sina liv utan att vara med om att någon dör som inte är en morfar eller mormor, andra har redan i 20-årsåldern sett föräldrar hänga sig, barn misshandlas och alla de svek som automatiskt följer på det. Ibland kan det röra sig om att se olika sidor av samma människa: Den som lever i prostitution och blir köpt av Lars, kommer ha en annan syn på Lars än hans kollegor, som Louise Amcoff visar så tydligt i boken ”Till männen som köpte min kropp”.

Så uppdelat är Sverige idag att en människa kan se solsken där den andra ser åska. Dessa två ytterligheter: den panglossianska livssynen och den nattsvarta paranoian är dock båda sanna, eftersom de speglar olika livssituationer. De kommer till uttryck i alla samtida frågor: Kan man lita på forskning? På medier? På myndigheter? En politisk rörelse som vill nå framgång måste utföra den svåra konsten att kunna tala till båda samtidigt.