Nä, riktigt så illa var det såklart inte egentligen, i verkligheten. Men där lever heller inte särskilt många arbetsgivare av allt att döma. De har alltid skrikit i panik efter öppningar för att kunna anställa människor utan att anställa dem på riktigt, för att sänka löner och för att dumpa villkor. Det har alltid varit livsavgörande, verkar det som, att få dessa öppningar, för att de ska våga anställa över huvud taget. Oavsett hur verkligheten ser ut låter det som att Sveriges direktörer måste tigga sig fram, ungefär.

Och oavsett hur det ser ut i verkligheten gjorde Moderaterna regeringsentré i valet för tio år sedan.

Moderaterna. Partiet med arbetslinjen. Det nya arbetarpartiet. De nya sossarna, fast blåa och borgerliga. De hade hört näringslivets skrik. Och i och med att näringsliv och borgare alltid haft nära och goda relationer svarade de också.

Efter valet 2006 genomfördes en rad reformer på arbetsmarknaden som passade arbetsgivarna som hand i handske. Det hela skulle egentligen kunna liknas vid en fågelmamma som matar sina gapande fågelungar i boet. Moderaterna som mamman, arbetsgivarna som ungarna.

Arbetsgivaravgifterna för unga sänktes. Och i och med det gjorde stora och redan välbärgade arbetsgivare i restaurangbranschen och handeln miljonvinster när redan anställd ung arbetskraft blev billigare. Särskilt många fler unga anställdes det dock inte efter reformen. När Handels några år senare analyserade effekterna av den visade det sig att ungdomarna i de branscher som hade flest unga sysselsatta till och med i vissa fall blivit färre.

En avgift, en slags straffavgift, i A-kassan infördes för att varje bransch skulle bära sin egen arbetslöshet. Var och en som var medlem i A-kassan i restaurangbranschen som då hade en arbetslöshet som uppgick till runt 22 procent fick se sin avgift fyrdubblad. Resultatet: massflykt från fack och A-kassa. Precis enligt plan.

Och så kom den också äntligen, den efterlängtade öppningen för att anställa nästan helt utan förpliktelser och trygghet. Allmän visstid, som infördes 2008, var exakt det som efterfrågades. Nu behövde arbetsgivarna inte längre ens ha någon särskild anledning till att anställa tidsbegränsat. Det blev fritt fram.

I veckan släppte Kommunal en rapport om otryggheten för de anställda inom kommunals branscher. Den visar på nedslående fakta. Tidsbegränsade anställningar är inte bara väldigt vanliga. De har också ökat mest – mer än några andra anställningsformer. De är otroligt utbredda och det är kvinnor som oftast är anställda på dem. I vissa yrkesgrupper är det klart vanligare att vara tidsbegränsat anställd än något annat. Som exempel är en majoritet av alla vårdbiträden anställda på visstid.

De finns de som argumenterar för att dessa kvinnor ju säkert är anställda på tidsbegränsade anställningar frivilligt, för att de vill ”göra sina egna scheman” eller pluggar eller bara inte vill ”binda upp sig” till en arbetsgivare. Och från politiskt håll låter det ofta som att tidsbegränsade jobb är en ”bra väg in på arbetsmarknaden”, för alla. Typ att man börjar med en otrygg anställning någonstans och sedan får en tillsvidareanställning lite senare, men medan man fortfarande är ung. Samma argument används också när det gäller människor som flytt hit eller är födda i utomnordiska länder.

De som argumenterar så vet absolut ingenting om vad de pratar om. Kommunals rapport visar tydligt att majoriteten av de som harvar runt med anställningar som både börjar och slutar på en och samma dag eller på kort tid både vill ha och aktivt söker tillsvidareanställningar. Samtidigt är det också en absolut minoritet som frivilligt tar tidsbegränsade jobb av de skäl som de usla argumenten låter gälla.

Det är ett faktum att snittåldern för tidsbegränsat anställda är över 31 år. Det är alltså inte nybakade gymnasieungdomar vi pratar om. Och folk som inte är födda i Sverige är också betydligt oftare tidsbegränsat anställda än andra. Sammantaget är det vuxna människor det handlar om – som inte kan leva trygga stabila liv med inkomst att räkna med.

Så här kan vi ju givetvis inte ha det. Men det är faktiskt exakt precis så här som borgarna vill ha det. De har designat politiken som lett fram till dagens tillstånd, de har skräddarsytt lösningarna efter näringslivets begär och nu lever vi i den skiten.

Frågan är bara hur länge en socialdemokratiskt ledd regering ska låta detta hållas.