Ordet skola har nog i alla tider mer eller mindre varit förknippat med ångest. Förr i tiden såg auktoritära lärare med rätt att slå sina elever till att många elever kände obehag inför varje ny skoldag.

Idag är skolångesten av en annan art: Föräldrar är rädda för att deras barn inte ska hamna i rätt skola, elever jagas av ständiga prov och allt starkare betoning på betyg, lärare känner att de har för dåligt betalt eller är förbannade på att vissa får bli förstelärare med bättre lön och att stämningen i lärarrummen försämras. Och slutligen: Politikerna har ångest för att Sverige, eller det land de råkar verka i, sjunker i Pisamätningarna och att nationens konkurrenskraft därmed minskar.

Som tur är tycker många elever fortfarande om att gå till skolan och många lärare knogar på därför att de älskar sitt arbete.

När jag forsar igenom OECDs skolrapport ”Improving Schools in Sweden: an OECD Perspective”, beställd av förra regeringen, kan jag inte känna annat än en viss leda vid det ständiga utvärderandet av det svenska skolsystemet. Det är föga nytt som framkommer i rapporten, som presenterades i går morse.

Redan i inledningen blir man orolig när man ser att rapportförfattarna låtit sig inspireras av några av de värsta svenska ekonomerna i sin syn på hur det står till i landet; de citerar gamle Assar Lindbeck om den alltför generösa svenska välfärdsstaten som gjort bidragstagande medborgare, liksom elever, för nöjda och självbelåtna.

Rapporten tillfogar inte mycket nytt till det vi redan vet. De verkligt brännande frågorna om det fria skolvalets effekter när det gäller segregation och resultat tenderar OECD att bara tassa runt. Allt de vågar säga är att det fria skolvalet inte ”nödvändigtvis” förbättrar skolresultaten. De vågar inte/vill inte ifrågasätta själva principen om fritt skolval och skolpeng utan föreslår istället ett antal menlösa åtgärder för att begränsa segregationen det leder till, såsom bättre information till lågutbildade föräldrar om vilken skola de ska välja.

Rapportförfattarnas huvudförslag är att statusen på lärarna bör höjas och det har vi hört förut. Vad vi inte har hört något hittills om i alla rapporter av det här slaget är i vilken grad den ökande marknadfieringen av samhället och skolan i sig ökar statushetsen. Det är ju det som är ett av huvudproblemen. Och är det inte i så fall skolans status som i första hand ska höjas? Vilket är extra svårt i ett alltmer marknadsliberalt samhälle där kortsiktig vinst och köpt prestige alltid väger tyngre än det långsiktiga slitet med att skaffa sig kunskaper.

Men det är i sig ett stort problem att skolans värld blivit något av en lekboll för denna växande tävlings- och mätningscirkus. Vetenskapsradion har den senaste månaden gjort en serie viktiga program där Pisas/OECD:s påverkan på den globala skoldebatten satts under lupp. De har kunnat visa att mätnings- och jämförelsehysterin på många håll har skapat ett alltmer egendomligt skolklimat. Skolor, länder – och delstater i USA – tävlar med varandra om att kunna visa upp de bästa skolresultaten och då har ett mått av korruption och fusk krupit in: Testresultat har således förfalskats genom att svaga elever inte tillåtits delta i proven.

Även själva producerandet av dessa prov och tester har i sig blivit en lukrativ marknad för stora företag. I Norge har man i Oslo infört ett system där lärarna får lönepåslag om deras klasser kan uppvisa förbättrade Pisaresultat – inspirationen kommer från USA – och lärare har gått ut och varnat för korruption och fusk. Rektorerna i Oslo har skrivit på särskilda ”resultatkontrakt”. Även i Norge har svaga elever hindrats från att skriva prov för att inte sänka resultaten. (På Vetenskapsradions webbplats kan man lyssna på dessa reportage.)

Marknaden sveper idag genom allt vad skola och utbildning heter och gör det särskilt mycket i Sverige, som har ett extremt marknadifierat skolsystem. Ytterst reduceras skolan genom Pisas mätningar till ett slags verktyg för ett land att överleva i den globala konkurrensen. Jag tror inte att det är så en bra skola med nyfikna elever skapas.

Sverige gick under loppet av ett årtionde från ett av de mer centraliserade skolsystemen i världen (med goda studieresultat) till ett av de mest decentraliserade i världen (med sjunkande resultat) – och det skedde i marknadsmekanismens tecken. Kommunaliseringen, det fria skolvalet, skolpengen plus nittiotalets ekonomiska neddragningar förvandlade den svenska skolan till något som, tillspetsat uttryckt, skapar mer ångest än kunskap och mer segregation än sammanhållning.

Nu vill OECD lösa det med mer status- och karriärtänkande, högre förväntningar på eleverna och alltmer fokus på jämförelser mellan olika länder.

Vad sägs om idén att istället låta skolan bli en värld fri från marknad och konkurrenstänkande?