200 skolor!
Skolfrågorna hör till till de frågor som mer eller mindre helt glömdes bort under valrörelsen, tillsammans med hela spektrat av välfärdsfrågor där Sverige står inför enorma utmaningar de närmsta åren. Men frågan är om inte just skolan är och förblir det centrala nervsystemet i varje samhälle som vill kalla sig fungerande.
Pandemin bevisade detta. I de västländer som snabbt stängde ner skolundervisningen har effekterna redan visat sig, i synnerhet för elever med resurssvaga föräldrar. I tidningen The Guardian har det rapporterats om svåra följder av nedstängningarna. I fattiga länder orsakade stängda skolor än värre problem – hela samhällen har förlorat år av det som byggs upp när skolan fungerar. Fler flickor har drabbats av sexuella övergrepp.
I en internationell översikt sammanfattade Skolverket i våras:
”Likväl tyder de sammantagna resultaten på att pandemin med perioder av skolnedstängningar och undervisning på distans, har medfört ett kunskapstapp och ett sämre välbefinnande hos barn och unga. Samtidigt har den försämrade kunskapsutvecklingen och det försämrade välbefinnandet inte slagit jämnt, utan har drabbat sårbara elevgrupper mest. Låginkomstländers långvariga skolstängningar riskerar dessutom att dela upp världen ännu mer och öka skillnaderna mellan barns och ungas förutsättningar för utbildning och de redan existerande ekonomiska klyftorna globalt.”
I Sverige hade vi tack och lov en regering och en folkhälsomyndighet som faktiskt orkade stå emot panikkraven på helt nerstängda skolor. Ändå ledde distansundervisningen till problem som det lär ta åratal att överblicka.
Vad är skolan?
Från mer radikalt marxistiskt håll har skolan ibland beskrivits som ett slags disciplineringsmaskineri, som i klassikern ”Fostrad till lönearbete” av britten Paul Willis. Och även om det verkligen ligger något i det – att skolan formats efter medelklassideal – så känner nog den överväldigande majoriteten människor att skolan är det viktigaste vi har, ty den ger ett löfte om framtiden. Snart sagt varje klassresenär kan berätta om en mamma som envetet förhörde dem på läxor och dök upp på åhörardagar. Skolan minskar också familjernas makt över sina barn och det tjänar både barnen på och föräldrarna, som i bästa fall kan uppfostras av sina egna barn när de från skolan bär med sig nya värderingar.
På sätt och vis rymmer idén om skolan ekon från Platons kommunistiska idé om en gemensam kollektiv barnuppfostran. I hjärtat av det kapitalistiska Sverige, eller vilket modernt land som helst under loppet av förrförra seklet, fanns en kollektiv befästning, skolan, som tilläts gå mer eller mindre fri från marknadsmekanismen. Också för den traditionella borgerligheten, såväl socialliberaler som konservativa, var den gemensamma skolan en institution som höll samman samhället och utgjorde en offentlig investering i framtid.
Dagens borgerlighet har övergett den hållningen och kan numera inte ens förstå skolans oerhörda roll för ett välfungerande samhälle. Nu är det äganderätten till de egna barnen som går före alla andra hänsyn. Valfrihet och konkurrens på en skolmarknad blir därmed viktigast av allt. De egna väljarna är visserligen inte alls lika övertygade som sina politiska företrädare. Men när nu en högerkonservativ regering är på väg att bildas förefaller utsikterna till en återreformerad, icke marknadsdefinierad skola vara mer avlägsna än på länge.
Vad behöver göras de närmaste tio åren?
Här är en enkel prioriteringslista:
• Avskaffa marknadsskolan. Förbjud inte bara vinster utan också aktiebolag i skolvärlden. Marknadsskolan förvärrar segregationen och degraderar skolans själva grundidé.
• Förstatliga skolan. Enskilda kommuner saknar kompetens och resurser för att hantera en så central fråga som skolan.
• Avskaffa betyget underkänt. Helt i onödan stigmatiseras tusentals barn och ungdomar – 15 procent av eleverna i Sverige! – för livet när de slutar nionde klass utan godkända betyg.
• Höj i första hand själva skolans status, inte minst genom att befria den från kommersens bojor, och sluta fixera den politiska retoriken på att enbart höja den enskilda lärarens status, ty det är en individfixerad idé som strider mot skolans idé om det gemensamma.
Själva de där orden lärare och skola hör samman med en universell idé, med rötter i den friskaste delen av vår civilisations begynnelse. Jag ska fira världslärardagen med att bläddra i en pärm med skoluppgifter jag har kvar från första klass.
