I förskolan, grundskolan och gymnasieskolan finns drygt 1,7 miljoner barn och unga och cirka 270 000 personer som arbetar direkt med dem och deras utveckling. Att skolan är en valfråga varje valrörelse och ett hett samtalsämne nästan hela tiden är i sin ordning. Något som angår så många människor måste ständigt genomlysas.
Tyvärr har vi sedan slutet av 1990-talet haft en skoldebatt präglad av förenklingar och billiga politiska poänger. Många uttalar sig med tvärsäkerhet om ett oerhört komplext system utan att egentligen ha någon vidare aning. Skolminister Jan Björklund (FP) gick som skolborgarråd i Stockholm i bräschen för debattens ökade osaklighet, men det är fler politiker och debattörer än Björklund som har bidragit till devalveringen av skolpolitiken.
Jan Björklund har som bekant varit verksam på riksnivå i politiken sedan valet 2006. Det är också på den nivån den mesta debatten om skolan sker. Nationella skolpolitiska talespersoner stångas friskt med varandra i en ständigt pågående debatt som ofta är rubrikvänlig och konfliktfylld. Trots att det är kommunerna som ansvarar för att landets förskolor och skolor har de resurser som krävs för verksamheten.
Samtidigt står skolan inför utmaningar som behöver närmast akuta lösningar. I Stockholms kommun kommer var tredje lärare att nå pensionsålder under det kommande decenniet. Segregationen mellan skolor inom kommunen och länet är allvarlig. Tillgången till behöriga lärare kan exempelvis skilja kraftigt, inte minst mellan kommunala och fristående skolor. Men den skolpolitiska kommundebatten är relativt tyst.
Det är inte så att Stockholms politiska partier på pappret saknar förslag. Det är 100 miljoner till lärarlöner hit, minskade klasser dit. Men fråga någon som arbetar i skolan och risken är rätt hög att hen säger att politikerna inte vet vad de pratar om, inte förmår att göra konsekvensanalyser av sin skolpolitik. Och att då blir det fel.
Nu är skolpolitik ingen lätt uppgift, tvärtom, skolan är komplicerad. Kanske för komplicerad för att vi alla ska förstå hur verksamheten bör vara ordnad. Det är möjligt att problemet med debatten egentligen börjar där, hos oss väljare. Vi kräver en skolpolitik som är lika slagkraftig som den nationella debatten och något som vi ska kunna känna igen oss i och tala om med våra medmänniskor. Trots att vi inte kan så värst mycket.
För många är roten till skolans problem att den inte är statlig. Jag tror personligen inte att ett förstatligande gör att de politiker vi väljer automatiskt fattar bättre grundade beslut. Snarare tvärtom, en verksamhet med två miljoner människor mår nog bra av att decentraliseras. Framför allt borde de som är i verksamheten få bestämma långt mycket mer än de gör i dag.