Jag tror nämligen att det finns en sorts äkta konservativ, och paradoxalt nog därmed progressiv, reaktion hos de flesta svenskar när de råkar kliva in i ett skogsområde som just har kalavverkats. Eller snarare: Vi vet att det är så. Undersökningar visar att folk spontant inte gillar kalhyggen.

Vart tog den levande gamla skogen vägen? Vem tog ifrån oss en levande historia? Var är träden där barn jag lekte, för att travestera en gammal svensk konservativ diktare (Heidenstam). Den som erfarit det där märker att det uppstår ett hål inombords när man ser förödelsen och marker där markberedare hårt gått fram och lämnat ett främmande månlandskap efter sig.

Man sväljer när man ser det. Lingon- och svampmarker förödda. Stigar borta. Man undrar om ens de där underbara skogsstjärnorna nästa försommar ska lysa längs stigen man brukar gå.

I veckan visar Vetenskapens värld nya avsnitt i serien ”Slaget om skogen”. När de första avsnitten gick förra året blev det ett väldigt liv och det borde det bli det även denna gång. På sätt och vis var den mest gripande biten i de nya avsnitten när den som tagit över den gamle småländske träskulptören Döderhultarens gård, står där framför ett stort kalhygge. Skogen som för några år sedan stod där var den skog där Döderhultaren (1868-1925), en av de märkligaste folkliga konstnärerna i svensk kulturhistoria, hämtade träet till sina världsberömda gubbar och gummor och sina enastående skildringar av vardagsliv, fest och död i ett svunnet Sverige.

Nu är den skogen nerhuggen. Vemodet och ilskan som kommer ur den åsynen skulle mycket väl kunna definieras som just konservativ: Något mycket gammalt har försvunnit och raderats ut. Ett kollektivt minne är borta. Och till råga på allt är det ett kollektivt, eller i fall statligt ägd skogsbolag, som gjort det: Sveaskog.

De nya avsnitten berättar om ett Sverige som är på väg att ordentligt tappa ansiktet i omvärldens ögon på ännu ett område. Skogens. 

EU-kommissionen oroar sig för ett svenskt skogsbruk som bara bryr sig om kortsiktiga vinster. I Lisa Röstlunds bok ”Skogslandet”, som kom i våras, berättas det om utländska experter som blir chockade när de ser hur skogsbruk bedrivs i Sverige.

Kalhyggen eller trakthyggesbruk som det med ett snällare ord heter, dominerar helt det svenska skogsbruket. Allt är inriktat på snabb avverkning för att tillfredsställa i synnerhet massaindustrins behov av billiga cellulosamolkeyler. 

Det är därför bra att SVT:s serie inledningsvis visar att förlorare på detta inte bara är skogens förmåga att ta upp koldioxid eller den biologiska mångfalden – utan också de små skogsägarna runtom i Sverige. Dessa är helt i händerna på den kommersiella logik som massaindustrins behov av billigt virke sätter. De får uselt betalt för sitt utgallrade virke. Och många av dem går också omkring med dåligt samvete varje gång någon granne sörjer över att deras barndoms skogar huggits ned.

”Slaget om skogen” pekar på att Finland nu håller på att bli betydligt mer progressivt – eller ska vi säga konservativt i äkta mening – än Sverige. Där har det statliga skogsbolaget efter stora folkliga påtryckningar och mycket forskning börjat lägga om till mer av hyggesfritt skogsbruk. Än så länge är det bara en del av de finska skogarna som brukas så, men helt klart ligger landet nu före Sverige när det gäller ett mer skonsamt skogsbruk.

För de konservativa som brukar ha en stark idé om nationens anseende i världen, borde skogens öde säga något viktigt: att Sverige gör sig pinsamt i omvärldens ögon, även när det gäller synen på den natur som så många alltid framhäver som central i den svenska självuppfattningen.

Eländigt nog är skogen ett offer för ensidig ekonomism och närapå en kult av äganderätten. Framför allt hos högerkoalitionens partier, men tyvärr även hos socialdemokratin. Ett stort problem är att så pass mycket av skogsforskningen tenderar att gå i skogsindustrins ledband, vilket ibland gör det knepigt för granskande kritiska journalister att söka stöd hos forskningen. Det där påpekade Lisa Röstlund när jag intervjuade henne på bokmässan.

Vi får se om det blir någon debatt om SVT:s nya avsnitt. Själv väntar jag fortfarande på att det ska finnas någon i detta land som betraktar sig som konservativ och tar sin ideologi på allvar och vågar gå emot de industriintressen som kalhugger den svenska identiteten.