Så hur minska risken för okontrollerade skogsbränder?
För skogsbolagen tycks frågan vara enkel: Fler helikoptrar med krokar på så att en uppkommen brand snabbt kan släckas, innan den sprider sig och börjar kasta sig fram mellan tallkronorna. Vi kan kalla det den teknologiska lösningen. Den innebär att skogsbruket fortsätter som förut, men med större insatser från det offentliga – ett slags business as usual. Det monokulturella skogsbruket, med nästan bara barrskogsodling ska alltså fortsätta, ty det är det som lönar sig. Och blir det problem med bränder, ja då får staten och skattebetalarna rycka in för att stödja privatkapitalet.
Och visst behövs större beredskap, både nationellt och i EU för att hantera de alltmer vanliga storbränderna i skog och mark. Det finns och kommer oftare att finnas lägen då bara storskaliga släckningsinsatser gäller för att skydda liv och lem.
Men det där är i grunden ändå den teknologiska lösningen. Det finns emellertid också en ekologisk lösning, eller i alla fall åtgärder som kan vidtas som är av ett helt annat slag. Vetenskapens värld hade besökt skogsforskare i Kanada, som inte bara har de största skogarna i taigabältet utan också en lång tradition av att bekämpa och undersöka skogsbränder.
Dessa forskare menar, vilket de inte är ensamma om, att bränder kommer att bli allt vanligare när den globala uppvärmningen gör brandrisksäsongen längre och längre. Men lösningen är, hävdar de, i grunden inte bättre brandkårer och fler helikoptrar. Lösningen är snarare ekologisk: Se till att våtmarkerna överallt ökar. Under hundratals år dikades sådana ut överallt för att ge rum åt odling av spannmål eller av virke. Men de måste återställas. Våtmarker i skogarna gör dem fuktigare och fungerar som brandväggar.
Det är det ena. Det andra de föreslår är helt enkelt mer lövskog. En tanke de har är att det kring bebyggelse, orter, byar, städer, bör anläggas vallar av just lövskog. Lövskog brinner inte lika lätt som barrskog. Men de önskar sig också mer lövskogsöar i de monotona haven av odlad barrskog. Även där skulle lövet fungera som ett slags brandmurar och kunna hejda uppflammande kronbränder.
Men sådant kostar på. Stora skogsbolag och många andra skogsägare ryser vid tanken. Det skulle dra ner lönsamheten. Det kostar pengar. Bättre då att förlita sig på att staten griper in vid bränder med starka brandkårer och helikoptrar.
Men på sikt är det inte den teknologiska lösningen som kan klara problemen, utan bara den ekologiska. Skogsbolagen sitter fast i sitt kortsiktiga vinsttänkande.
En invändning från många skogsägare är att staten hela tiden kommit med påbud som lagt sig i det sunda förnuftet hos dem som är på plats i sina skogar. Det ligger mycket i det. För 50 år sedan skulle plötsligt all lövskog bort. Man besprutade med livsfarliga kemikalier. Sedan nya påbud uppifrån. Så varför lita på staten eller forskarna?
Svaret är att förstås att ytterst går det inte att lita på någon. Människor måste alltid vara kritiska och vaksamma, vare sig dekreten kommer från staten eller från den allestädes närvarande vinstimpulsen (marknaden). Men den stora skillnaden från 1900-talets skogspolitik är att då gällde enbart en idé: Skogen ska vara en högavkastande vinstmaskin, punkt slut. Sedan dess har andra mål i alla fall krupit in i lagstiftningen – produktionsmål och miljömål ska sedan 1993 vara likställda. I praktiken är det tyvärr inte alls så. Men i ett läge där det gått upp för allt fler att klimatkrisen är över oss och att skogsbränder därmed definitivt kommer att bli allt vanligare, är det hög tid att börja tänka på ett annat sätt. Lövskog och våtmarker. Det borde vara självklart att vi behöver mer av det, även om det kortsiktiga vinsttänkandet då får maka på sig.
Att det brinner i skogen är egentligen mycket naturligt. Det är så markerna förnyar sig och ger plats för fröer som länge sovit jorden. Skogar som aldrig tillåts brinna kommer, menar de kanadensiska forskarna, till slut att samla på sig så mycket bränsle, att det lätt slutar med en enorm skogsbrand – istället för många små.
Numera är folk inte ute så mycket i skogarna. Många överurbaniserade människor är rentav rädda för marker där man kan snubbla över fallna träd och möta underliga djur. Det är sorgligt att skogen för många numera gör sig påmind bara när den brinner.
Vi måste lära oss att älska skogen på nytt.
