BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I USA träder Donald Trump fram som det gamla fossilsamhällets härförare. Han älskar kol. Och kol är ju faktiskt skog, om än fossilerad sedan urtiden. Han vill att USA ska pumpa upp all olja som går. Han vill göra Amerika great again, men hånar såväl klimatforskningen som den långa tradition av naturvård och naturkänsla – från Henry David Thoreau till John Muir och Rachel Carson – som finns i USA.
När jag förra året skrev en bok om Joe Hill noterade jag att hans fackförening, Industrial Workers of the World, i sin portalparagraf inte bara talade om socialism – utan också om att värna Moder Jord! Rörelsens kringluffande hoboes hade från godsvagnstaken skådat Amerikas oerhörda, ännu orörda vildmarker och kunde inte glömma det. Men nationalisten Donald Trump intresserar sig inte för de djur och växter som fötts i hans Amerika.
Sverige då? Här skyddas faktiskt mer och mer skog tack vare Miljöpartiet. Förra året vanns en delseger när regeringen utnämnde Ojnareskogen till skyddsområde. Den striden är inte över, men det var hoppfullt. Tyvärr har vi ju också Vattenfalls kol. I det dunkla systemet av svenska värderingar ingår det inte att rädda världen från brytning av svenskt kol i Tyskland.
En annan sak som kan få betydelse för ett helt sekel framåt är att det enorma behovet av nya bostäder riskerar att urholka skyddet av natur. Mark kan komma att exploateras allt mer kortsiktigt och det i ett läge där en progressiv bostadspolitik borde gripa chansen att bygga ett hållbart Sverige. De hus och stadsdelar som nu byggs kommer att stå där även om ett sekel och faran är stor att vi får en byggnadskultur som vi av miljö- och klimatskäl borde sagt nej till redan nu.
Jag går varje dag över några kalhyggen bakom vårt hus. Det är fascinerande att år för år följa den växtlighet som brakar loss i den kalavverkade öknen: Höga gräs jag inte vet namnet på, sly, skogshallon. Stigarna är ofta så sönderkörda att bara hunden hittar dem. Vissa kvällar kan en absurd skönhet ändå uppstå på hyggena när ensamma tallar reser sig mot himlen i det öde landet. Men den gamla sagoskogen, med fuktig mossa och gamla träd, är borta med de arter den hyste.
Det råder ingen som helst tvekan om att den svenska skogen – vår lilla del av den statslösa taiga som ligger som ett grönt band runt norra halvklotet – är ett utsatt ekosystem. Det vi kallar skog i dag är inte samma skog – i meningen ekosystem – som våra förfäder för ett par sekel sedan kallade skog, innan timmerfronten rullade genom landskapen. Skogsbolagen kör i stort sett på med sina kalhyggen.
Det borde genom Sverige gå ett skri från skogarna. Men vad vi ser i politiken är snarare en tystnadsspiral. Den nye generaldirektören för Skogsstyrelsen, Herman Sundqvist, kommer från skogsindustrin. Sin karriär inledde han i våras med att i P1s naturmorgon hävda att det inte längre finns några kalhyggen. Han mötte en storm av kritik. Han försvarade sig med att industrin numera lämnar frötallar, högstubbar och kanter kvar till skillnad mot på 60-talet. Det är sant. Men det är helt marginellt i förhållande till den stora skövling som dag och natt pågår.
Skogsstyrelsen är en central aktör och myndighet i Skogs-Sverige. För tio år sedan fick en person som tog skogsvårdslagen på allvar posten som vd, Göran Enander. Han blev i princip avsatt – därför att han tog en del hårda strider med skogslobbyn. (Det var han som stod för grundperspektivet i Maciej Zarembas uppmärksammade DN-reportage om skogen). Dåvarande landsbygdsminister, Eskil Erlandsson, förhördes av Konstitutionsutskottet efter kritik för ministerstyre men klarade sig tyvärr.
I förra veckan kom så beskedet att regeringens speciella utredare av skogsvårdslagen, Charlotta Ribendahl, sparkas av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. På ett seminarium i Almedalen hade hon funderat fritt över om det verkligen är rimligt att en så viktig resurs som skogen ska vara privatägd.
Skogslobbyn, med LRF i spetsen och med Centerpartiet som stödtrupp, gick i taket och minister Bucht klättrade upp på taket av skräck och beslöt sig för att focka henne. Jag fick en känsla av McCarthyanda. Hade hon laborerat med tanken på att allemansrätten borde avskaffas hade hon sannolikt fått sitta kvar. Och hyllats.
Skogen har inga medborgerliga rättigheter i det nya, nationella Västerlandet.
