Hade han sagt samma sak idag, när skogsdebatten till slut äntligen exploderat, hade nog halva svenska folket spontant rest sig i ilska.

Nu har en rad medier – TV4, SVT och Dagens Nyheter – dragit fram omständigheter som är väldigt besvärande för Sundqvist. Han äger själv en massa skog (till ett värde av 30 miljoner) och när han ansöker om avverkning är det alltså hans egna anställda som ska bedöma ansökningarna. Många skogskonsulenter på myndigheten som sysslar med naturvård känner sig pressade och ovälkomna och några har sagt upp sig. Och som om det inte räckte har denne man dessutom raderat privata mejl som rör kontakter med den skogsindustriella lobbyn. Bara det borde räcka för att han ska avgå.

Denna historia brakar loss i en tid när en stark skogsdebatt äntligen faktiskt uppstått. Men så har det inte alltid varit. Länge lägrade sig tystnaden över skogen. När jag letar efter artiklar om Skogsstyrelsen hittar jag en ilsken essä jag skrev i tidskriften Ordfront för mer än tio år sedan där jag just undrar varför skogsdebatten aldrig skjuter fart, trots att läget i skogen – även enligt officiella miljömål – är smått katastrofalt.

Skogsstyrelsen, som har kontor runtom hela Sverige, är en nyckelspelare i skogsdebatten. Den ska förvalta de skogspolitiska målen, där portalparagrafen säger att produktion och naturhänsyn ska väga lika mycket. Skogsvårdslagen kom 1993, efter att miljörörelsen pressat på under hela 80-talet för en hållbar skogspolitik och vunnit mycket gehör. Men Skogsstyrelsen har genom åren uppvisat alla symtom på att mest av allt gå i skogsindustrins – och de statliga exportmålens – ledband.

Således är det under Näringsdepartementet myndigheten lyder och bara det ger en slagsida åt produktionstänkandet.

Så viktig och avgörande som skogen är för klimat och miljö anser jag att myndigheten självklart borde ligga under Miljödepartementet. Skogen bör helt enkelt betraktas som något mycket mer än ett skogsägarintresse.

I den där essän jag skrev för mer än tio år sedan skriver jag om den ende riktigt progressiva generaldirektör Skogsstyrelsen haft under alla år, Göran Enander. Han hade tidigare varit ordförande för Naturskyddsföreningen och när han fick jobbet som generaldirektör för Skogsstyrelsen gick de ekonomiska skogsintressena formligen i taket: ”Tanken snurrade till ordentligt när jag hörde vem det blev. Att inte kunna hitta någon kvalificerad man eller kvinna med skoglig bakgrund är anmärkningsvärt.”

Så uttryckte sig dåvarande vd:n för skogsindustrierna när beskedet om Enanders utnämning kom (Dagens Nyheter 13/2 2003).

Droppen som fick bägaren att rinna över för skogsägarintressena var den rapport Skogsstyrelsen kom med hösten 2007, ”Utvärdering av miljömålet Levande skogar”. Där hävdade Enanders Skogsstyrelse att dubbelt så mycket skog måste skyddas om de skogspolitiska målen skulle uppnås. 2008 fick Enander sparken, av skogsägaren och den centerpartistiske landsbygdsministern Eskil Erlandsson. (Han blev sedermera inkallad till konstitutionsutskottet, för att stå till svars för anklagelser om ministerstyre gentemot Enander.)

Det är uppenbart att det var trycket från LRF, Skogsindustrin och de centerpartiska ägarintressena som drev bort Enander, den ende progressive generaldirektören Skogsstyrelsen haft, från sin post. Enander menade i en intervju i Miljöaktuellt 2008 att han sedan dag ett utsattes för en väldig kritik från skogsindustrin.

På senare år har alltfler fått upp ögonen för de enormt starka lobbyintressen som verkar för marknadifieringen av skolan. Men den allmänna kunskapen om de lobbyintressen som finns när det gäller skog och skogsbruk är inte riktigt lika kända. Problemet där är också att arbetarrörelsen och facket sällan vågat kritisera det förödande, artdecimerande skogsbruk som bedrivs i Sverige, av rädsla för att jobb ska gå förlorade.

Skogsstyrelsen är den punkt i myndighets-Sverige där de starka lobbyintressena strålar samman, både från storföretag, stat och många enskilda små skogsägare som är rädda att mista inkomsterna från sina skogar. Uppåt 800 personer arbetar på myndigheten. Om denna rätt stora myndighet – som redan har ett uppdrag om att värna både produktion och miljömål – kunde slippa ur ekonomismens och ägarintressenas våld och bli en riktig, oväldig myndighet, vore mycket vunnet.