För några veckor sedan stod jag vid en restaurang i en annan förort där en person nyligen skjutits ihjäl. Också i den förorten har jag nära anhöriga. De hade hört de nattliga skotten. Det låg blommor på platsen. Men jag stirrade på kulhålet i glasrutan. Jag nästan studerade det. I skymningen såg det ut som en ondskefull sol med ett svart hål i sig. Det sög till sig allt i mig. Jag tog ett fotografi av det.

Men det är den där elvaåringen. När jag hörde om hans död var det i första hand inte alls sorg jag kände. Det var ett uppflammande hämndbegär. Gängledaren som redan tidigare visat att han är livsfarligt vårdslös i trafiken – och varit inblandade i olika andra brott – misstänks alltså oavsiktligt ha tagit av daga en helt oskyldig liten människa. Polisen grep och anhöll honom. 48 timmar senare släpptes han ur häktet, trots att misstankarna kvarstod. Varför? Hur i hela helvete kan det vara så att en sådan person släpps nästan direkt ur häktet?

Samhället finns alltid i hela ens kropp. När jag läste om den död denne gängledare orsakat steg det upp känslor i mig som jag måste betrakta som rena hämndkänslor. Jag ville att den jäveln skulle plågas för det han gjort. Att han inte hölls kvar i häkte verkar helt orimligt. Massor av människor har upprörts av det. Ja, jag ser framför mig hur denne livsfarlige och egoistiske idiot skrattande lämnade polisstationen och snart tog emot glada ryggdunkningar från sina vänner.

Varje gång jag känner hämndkänslor och att jag vill att någon ska straffas hårt för att ha åsamkat så mycket sorg och lidande – då försöker jag verkligen backa några steg ur dessa känslor. Den där gängkriminelle kanske inte alls skrattade när han släpptes. Inom sig kan han mycket väl ha kokat av nervositet, vad vet jag. 

Nej, jag skäms inte för att hämndkänslor börjar pulsera i mig. Det är inte det. Men jag inser med förnuftet hur meningslösa dessa känslor är: De leder aldrig någon vart utom till något ännu sämre ställe.

Hämndkänslor är tyvärr något naturligt. Varför existerar de? Svar: Troligen i grunden för att hålla samman en grupp. Den som känner av ett hämndbehov, känner av gruppens behov av samhörighet. Utan sådana känslor skulle ingen mänsklig gemenskap överleva.

Det faktum att jag, som inte bor i Valsta eller i Farsta, jag, som inte personligen känner någon av dem som dödats i skjutningarna, ändå känner pulsen stiga av sorg och hämndbegär – det är trots allt ett tecken på att jag hör hemma i ett samhälle. Att jag och alla som inte personligen drabbats av dåden ändå upprörs över dem är ett sista hälsotecken. En dag kan vi, i värsta fall, vara i ett läge där vi rycker på axlarna åt morden och skjutningarna – så länge vi själva tror oss vara säkra på att slippa dödandet på nära håll.

Men att hysa en känsla är inte detsamma som att vilja förverkliga den. Skulle jag på egen hand försöka utkräva hämnd för en svår orättvisa eller missgärning, har jag hemfallit åt just det jag avskyr i gängkriminaliteten: Öga för öga, tand för tand. Eller i hederskulturen.

Ändå blev jag överraskad av styrkan i den ilska jag kände inför en gängledare som jag aldrig sett och som jag inte vet namnet på. Jag tänkte att om jag, som hela mitt vuxna liv efter bästa förmåga försökt odla en annan moral än den som bygger på hämnd och straff, plötsligt erfar en så stark känslovåg inför ett illdåd – ja, då är det antagligen en samhällskänsla som är närvarande hos de allra flesta.

Skjutningarna och illdåden som hemsöker Sverige utgör därmed en enorm politisk kraft. Det är en kraft som de inblandade själva inte ens vet om att de utövar; de har redan fallit ur den större samhällsgemenskapen och det är bara med den egna lilla gruppen de känner samhörighet. I fallet med 27-åringen kanske det bara är samhörigheten med det egna egot som återstår.

Problemet är att denna enorma och mörka moraliserande kraft som gängkriminaliteten nu utlöser, späder på och förstärker alla slags djupt konservativa moralföreställningar. Att komma farande med mina vanliga argument om massiva förebyggande insatser är nödvändigt. Lika nödvändigt är det att hävda att gängkriminaliteten har rötter i den integration som ett förvärrat klassamhälle omöjliggjort. Men det tar ju tio år, minst, innan det får någon effekt.

Vad bör göras i detta nu? Det finns nu en eller kanske ett par generationer därute som knappast längre kan nås med några som helst förebyggande åtgärder. De straffskärpningar som skett på senare år tror jag därför är nödvändiga. Den som är misstänkt för att ha dödat ett barn ska inte få röra sig fritt i området där brottet begicks.