Inte konstigt då att Björn af Kleens och Alexander Mahmouds intervju i Dagens Nyheter med makarna Bergström stack ut som en tågolycka i mediebruset. Barbara och Hans Bergström, ansiktena utåt för friskolesuccén Internationella engelska skolan, behöver verkligen bra pr just nu. Vinden har nämligen börjat vända i skoldebatten.
Allt fler poängterar skolmarknadens inneboende systemfel. Allt mer forskning visar tydligt på dess segregerande effekter, hur friskolor överkompenseras ekonomiskt i relation till kommunala skolor och bidrar till att dränera de sistnämnda.
Barbara Bergström har blivit miljardär tack vare systemet. Internationella engelska skolan använder vinsterna till aktieutdelningar och inte minst till marknadsföring, men ingen pr-konsult i världen kunde hindra Hans och Barbara Bergström från att klä sig som skurkar i Jönssonligan för Dagens Nyheter.
Barbara Bergström inleder intervjun med att torka händerna på fotografen Alexander Mahmoud. För journalisten Björn af Kleen påtalar hon dessutom vad hon just gjort, och varför. All kritik mot marknadsskolan och IES är “Bullshit!”, på sitt skolbesök spatserar hon runt som en talibanhövding i påfågelskrud och påpekar att en elevs urringning är för djup. Den lokale rektorn lovar att tala eleven till rätta. Barbara Bergström sätter på sig sin enorma fejkpälskappa och drar vidare mot nästa skola. Hans Bergström följer efter sin Manic Pixie Boss Lady och förklarar myndigt att de minsann har rätten på sin sida.
Så återstår bara skademinimeringen. Efter intervjun har otaliga högerdebattörer ryckt in i offentligheten för att sanera debatten. Kikarsiktet är inställt på journalisterna själva.
Bergström anser sig inte vara felciterad av Björn af Kleen, men förklarar att handtorkeriet på Mahmoud skulle varit uppenbart skämtsamt. Hon ska ha kramat Mahmoud “i värme”.
Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl drar lans mot Dagens Nyheter och af Kleen och kallar personporträttet för ett “konstverk”. Det ska förstås som negging. Konstverk som i subjektivt och konstruerat och alltså något annat än journalistik, men utan att säga det rakt ut.
Näringslivets tankesmedja Timbro hjälper till. Artikeln, vars citat makarna Bergström alltså har fått godkänna före publicering, sprids av Timbro-chefen och tidigare Muf-ordföranden Benjamin Dousa ihop med Barbara Bergströms halva pudel. “Tycker du DN:s framställning är hederlig!?” dundrar Dousa till journalister som försvarar af Kleens professionalitet.
Gamla Timbroiter dundrar vidare. Säger att de minsann själva har tackat nej till att intervjuas av af Kleen, vad det nu ska innebära i sammanhanget.
Men trots all medieträning blev alltså detta resultatet. Ingen tvingade Barbara Bergström att torka sina händer på en DN-fotograf, ens med “värme”. Ingen tipsade dem om skurkkläderna eller gav dem talepunkter om att prata om stekta fåglar och solpaneler. Allt låg i dessa skolmiljardärers händer.
Att den IES-vurmande högern nu samlas runt att skjuta budbäraren är oroväckande. Journalistiken är det enda som står mellan väljarna och näringslivets samt politikens armé pressisar. Den behövs mer än någonsin.
På sitt sätt är det ändå ett tecken i tiden. Personporträttet på makarna Bergström handlade till syvende sist om marknadsskolan. Om argumenten mot systemet paret lät bli att bemöta. Om systemet som gör vissa så rika och egenmäktiga att deras porträtt hängs upp i skolorna de äger, och om kommunala skolor som blir utan resurser. Och när argumenten tryter ger man sig på person. I det här fallet Björn af Kleen.
På fler sätt än ett blev reportaget med efterföljande debatt ett svaghetstecken för marknadsskolan och dess ideologer.
